Doula, En vård i kris

Vårdorsakad förlossningsrädsla

Klockan har passerat midnatt när jag möter henne i dörren. Vi har aldrig setts förr. Inte ens talats vid i telefon. Ena handen mot väggen, huvudet framåt, kvidandes lutar hon sig mot väggen och kan inte stå still, hela kroppen vill upp på tå.

Jag öppnar dörren, lägger så ömt och försiktigt jag kan en hand på hennes axel för att visa min närvaro och tar sedan bort den. Bara markerar att jag är här men tänker inte tränga mig på dig.

Helt själv står hon där, bara andas intensivt. Kinderna våta av tårar och under ett hår hastigt uppsatt i toffs glimtar rödsprängda ögon fram. Hennes fria hand är hårt knuten så knogarna vitnar och rör sig i luften som hon inte kan bestämma sig för om hon skall vifta eller slå.

Jag vet att det är hennes första barn, att hon är tidigare frisk att graviditeten på pappret ser frisk och sund ut och att hon haft värkar som kommit och gått under kvällen. Att hennes man nu ringt för andra gången och dom vill komma in. Jag vet att barnet enligt uppgift i mödravården är efterlängtat. Jag har hunnit läsa på om kvinnan som kommer och försökt så gott jag kan att bilda mig en bild om vem jag skall möta denna natten. Hon känner inte mig, men jag känner igen henne.

Tårarna, skakningarna, den sänkta blicken, oron i den spända kroppen. Hur hon med både ansikte och kropp vänder sig bort ifrån dörren hon så gärna vill in igenom. Hennes rädsla är påtaglig.

Värken är strax över, hon höjer huvudet lite, tar genast min utsträckta hand, försöker säga något men orden kommer inte fram. Hon tar tag i mig, hårt. Jag presenterar mig och frågar om det stämmer att det är NN, hon nickar och får nu fram ett svagt ”ja”. Jag ler och försöker i mitt leende förmedla all trygghet och lugn jag kan uppbåda. Redan nu håller hon mig i ett grepp som om jag vore den sista livbojen på ett sjunkande skepp. Ena handen i min hand, andra handen krampaktigt hållande om min underarm. Redan där i hallen innan hon ens hunnit mer än få veta att jag är en barnmorska så har hennes rädsla slagit ut henne så till den grad att hon inte längre har orden. Det är bara en sak som är påtaglig. Här och nu och jag släpper inte. Tårarna börjar åter rinna.

 

Kvinnan var i latensfas och värkarna klingade av.
Vad hon däremot inte sagt i telefon eller ens till sin barnmorska på mödravården lyste nu likt ett fyrtorn över hela hennes person.

”Jag är rädd”

Hennes rädsla var värre än vad en värk någonsin kan bli.

Som barnmorska möter jag rädsla i sin råaste form. Den kan bokstavligen förlama eller stjäla ett helt språk.

Att arbeta med rädslor tar tid och är svårt. Men det går. Särskilt om man får stöd och hjälp i tid.

Det är även väldigt stor skillnad i vilka rädslor man bär på och hur dom kan bearbetas.

Jag upplever att rädslor som man kopplar utanför sin egen person, rädslor som kan göras logiska och diskuteras oftast är lättare att arbeta med än rädslor som grundar sig i ens egen person och kanske tidigare livserfarenheter, rädslor man ibland inte ens vågar se.

Exempel på rädslor utanför sin egen person kan vara just de rädslor som vården kan orsaka.

  • Rädd att bli lämnad ensam
  • Rädd att inte få en plats
  • Rädd att barnmorskan inte har tid för mig
  • Rädd att inte få tillräckligt med stöd
  • Rädd att tvingas åka långt
  • Rädd att tvingas åka hem tidigt
  • Rädd att inte bli lyssnad på
  • Rädd att inte få den smärtlindring man önskar
  • Rädd att tvingas åka hem om man inte är tillräckligt igång
  • Rädd att ”bli av” med sin plats
  • Rädd att inte förstå vad som sker

Rädslan kan kläs i många olika ord. Men grunden är densamma. Jag är rädd att jag inte ska få den hjälp som just jag behöver.

Vårdens kris har skapat en rädsla som kan leda till ökade kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla.

En del kvinnor finner gott stöd och arbetar med sin egen rädsla genom att anlita en egen Doula som får stå för navet i stödet när förlossningsvården inte räcker till. Men alla har inte dej möjligheten.

Det oerhört viktiga stödet som en-till-en förhållande i vården ger har jag flertalet gånger sett lindra och till och med lyfta bort både smärta och rädslor.

Min åsikt är därför att ALLA kvinnor borde ha rätten till en närvarande barnmorska under hela sin födsel. Bara vetskapen om att man kommer få stöd kommer lyfta en börda från många kvinnor.

Känner man rädsla ska man inte behöva gå med den själv. Prata med din barnmorska, det finns hjälp att få.

Rädslor må vara en naturlig del av livet, det må gå att arbeta med rädslor, men att få sina rädslor för att vården är i kris är inte rimligt. Ingen kvinna skall behöva ta tag i en barnmorska som hon vore en livboj. Ingen kvinna ska behöva vara rädd att hon ska bli lämnad och inte få den vård och det stöd hon behöver när hon kommer till förlossningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *