En vård i kris

Vård. Att bygga ett team!

Det kan knappt ha undgått någon hur bemaningen i vården kämpar. En lucka fylls varpå två nya uppstår. Ett arbete i konstant motvind för såväl vårdpersonal som bemaning, chefer och våra styrande politiker.

Alla försöker hitta sin egen väg och överleva. Många nyblivna barnmorskor väljer att inte gå in i födevården. Ett val jag tror riskerar sätta djupa spår i hela vår vårdapparat. Hur får vi tillbaka barnmorskorna till födeavdelningarna?

Politiska lösningar om fler utbildningsplatser är ett moment 22. Fler utbildade barnmorskor löser inte bristen på barnmorskor när problemet inte är antalet utbildande barnmorskor utan antalet som arbetar kvar.

Idag ringer för jag vet inte vilken gång i ordningen ännu ett bemanningsföretag. Jag blir lite irriterad men försöker hålla god ton och vänligt men bestämt avböja samtidigt som jag ifrågasätter vart dom hämtat mina uppgifter till sina register. Jag har redan anställning i både Sverige och Norge för såväl arbetsgivare som ett utländskt bemanningsföretag. Men bemanningsföretag går det numera 13 på dussinet av i Sverige och dom ringer dom och frågar ”hur min jobbsituation ser ut”.

De enda som egentligen tjänar på vårdkrisen är nog bemaningsföretagen dit vårdpersonal olyckligt flyr. Landstingen går på knäna, chefer och bemanningen sliter sitt hår, patienter blir lidande och personal stressar och blir sjuka, mår dåligt, går ner i arbetstid eller väljer bemanningsföretag på bekostnad av att ha en fast arbetsplats med tryggheten i en fast anställning och kollegor. När Malena Ernman stämmer upp i satirisk ton om landstingen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vill bara få göra mitt jobb, jag vill känna att jag har möjlighet att göra det bra, jag vill ha kära kollegor, trygghet, glädje och en dag en vettig pension.

Jag vill möta nya barnmorskestudenter med glädje och guida dom in i en födevård där dom kommer känna hur fantastiskt vårt arbete är. Jag vill möta födande kvinnor och med hela mig visa, här i din mest utsatta utsatta situation i livet där du kanske är rädd så står jag kvar vid din sida. Du är inte ensam, du är trygg. Men jag vet, när jag trycker in den gröna knappen på väggen så gör jag det för att kunna se på larmtavlan vilket annat rum som ringer på avdelningen, jag måste kunna se om kvinnan i ett av de andra rummet behöver mig. Jag kan idag inte ge dig löftet om närvaro och trygghet, för jag måste kanske vara någonannanstans.

Tänk om vi kunde vända på kakan. Istället för 8 mail, 2 samtal och 7 vänförfrågningar på linkedin från bemanningsföretag kunde arbetsgivarehöra av sig direkt och fråga… Hur ser din jobbsituation ut?

En utopi kanske, men tänk tanken en gång till. Är det verkligen så galet?
99% av kontakten från arbetsgivare i vården handlar i nuläget om sms/mail/telefonsamtal om sjukluckor som behöver fyllas. Vilken signal ger det till anställda? När du dagligen matas med den negativa input som det är att arbeta i en miljö i ständig brist så sliter det både fysiskt och mentalt. Nuvarande situation fungerar inte och har inte varit hållbar på många år. Många arbetsplatser läcker personal snabbare än de hinner anställa. Undantag finns såklart. Men vad är det som gör att det fungerar. Vilka företag har nöjda medarbetare som stannar? Stannar man för att man vill eller för att man inte har något alternativ? Skillnaden är milsvidd.

En sak jag verkligen lärt mig genom att åka runt på uppdrag till olika arbetsplatser i Sverige och Norge och genom alla möten är att snabbt observera och identifiera positiva och negativa markörer som bäddar för att en arbetsplats mår bra. Jag kan ofta direkt genom första stunden på en ny arbetsplats sia om hur min arbetsvecka kommer bli.

På en sund arbetsplats möter personalen dig med fast blick, leeden och utsträckt hand.
På en ohälsosam arbetsplats går personalen snabbare, snittslar snabbt förbi en i korridoren, blicken är sänkt, ansiktet spänt, man talar gärna i telefonen samtidigt som man går. Man försöker arbeta medans man är påväg någonstans för att vinna tid.

På en sund arbetsplats kommer man in i ett rum där personalen samlas före arbetet. Det kan vara i ett rondrum, personalrum eller expeditionen. Alla talar med alla, man är du och jag och kompis med varandra. Man bryr sig om varandra, man vill höra om vad kollegan gjorde igår, hur hon har det hemma, hur det går med de sjuka barnen eller huset som renoveras. Man blir en arbetsfamilj. En familj tar hand om varandra och bygger relationer. Kanske går man ut på en fika efter jobbet någon gång. Trygghet som behövs i en vård som kan vara bitvis mycket tuff. För när något händer så behöver vi varandra. När man behöver hjälp med något så är det enkelt att vända sig till sin kollega som man tycker så mycket om. Man känner sin kollega och vet att hon kommer inte bli arg eller stressad på mig, hon hjälper mig, hon suckar inte när jag frågar en gång till, nästa gång är det jag som hjälper henne. På den osunda arbetsplatsen finns inte det här mötet. Blickar möts inte, historier och omsorg utbyts inte på samma naturliga sätt, relationer byggs inte upp. Man fokuserar på arbetet på plats och glömmer att det viktigaste varje arbetsplats har är människorna som arbetar där. När det stormar på en osund arbetsplats mår ingen bra. När man kommer till en helt ny arbetsplats så smälter man in och tas emot som en av mängden och blir trygg på den sunda arbetsplatsen medans man på den osunda snabbt kan upplevas som en belastning.

På samma sätt som vi kan förstå hur en kvinna som föder behöver trygghet, lugn och ro och må bra för att kunna föda säkert så måste vi också värna om att personalen känner trygghetoch mår bra för att kunna utföra sitt arbete säkert.

Jag blir skrämd av dagens utveckling av vården där teknik får ta överhand över det mänskliga.

/En barnmorska – En födande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *