Naturlig födsel, Norge

På taket

På en takterass strax utanför Oslo sitter jag och filosoferar. Efter 3 sköna nätter är jag idag fri. Sömnen uteblev, hög på oxytociner efter en fantastiskt fin födsel på morgonkvisten där jag kunnat närvara fullt ut och lyssna såväl till familjens känslor, tankar som mitt eget barnmorskehjärta. Hunnit stanna upp och mitt i en födsel reflektera över vad jag känner och ta in de små nyanserna i födselns under. God obstetrik är inte siffror och diagram som ska följas och hjärtljud som ska mätas hur mycket patologi som än kommer farande. När apparaturen felar och STAN maskinen ( till min illa dolda glädje) faktiskt inte fungerar. Ja då får jag istället luta mig mot den svenska metoden med Ctg utan Stan och känner trygghet och lugn i det. Med total närvaro i stunden omfamnar jag möjligheten att stötta hela familjens önskan vid deras födsel av första barnet och sitter nära, andas tillsammans masserar, coachar. Nattens timmar går och till morgonen är hon plöttsligt där. I sin familjs varma famn skriker hon sitt välkomnande till livet, jag lutar mig tyst lite bakåt, bara ler tyst och tar in stunden. Välkommen till världen ❤

Väljer nu att vända tillbaka dygnet med hjälp av sol, lugn, egen tid och lite shopping. Smälter, bearbetar. Glädjs åt det positiva jag mött, väljer att släppa det jag inte kan förändra. Ibland räcker man hela vägen, ibland inte alls. Jag är en människa med två händer och ett hjärta att dela. Varken mer eller mindre. Jag är noga med att alltid gå in i varje arbetspass med hjärtat för att känna mig sann i känslan av att veta att jag gjort mitt bästa.

Natten va fantastisk, mötet optimalt, då är det lätt underbart att vara jordmor. Men andra nätter är inte lika lätta. Ibland räcker vare sig händer, tid, språk eller hjärta till. Mötet uteblir av kapacitetsbrist eller ibland ren kemi. Dom nätterna passerar dom också, och någonstans måste jag släppa iväg dom från min tankebana, annars skulle jag ätas upp av ångest av känslan att jag inte kunnat hjälpa familjen optimalt. Nästa arbetspass måste få komma laddat med de bästa förutsättningar för den här jordemodern att bistå nästa familj i födsel.

Men först behöver jag lite god mat i magen. Man måste mata såväl själ som mage med den bästa näringen. Idag skämmer jag bort mig själv och går på restaurang. Som vegeterian som undviker gluten i möjligaste mån innebär Norges matutbud en ganska stor utmaning. Jag brukar halvt på skämt säga att Norrmännen är ett folk uppfödda på bröd. För vart jag än vänder mig så är det bröd, inte det grova surdegs eller fröbröden jag är van vid hemifrån utan mer vitt bröd. Jag må älska er Norge, men när det gäller matutbudet får jag snabbt hemlängtan.

Idag hittade jag till Jordbaerpikernas takterass och lyckades beställa en vegetarisk burgare på kikärtor och pumpafrön med något litet salladsblad och sötpotatispommes. Men jag väljer att avstå några närmre matbilder och ger er istället takvyn, och det säger väl sitt. Men mätt i magen kan jag ändå vandra vidare.

Återstår två kvällspass innan jag åter vänder hem. Tiden flyger snabbt förbi. Någonstans mellan oxytocin, arbetsglädje, lugn, sömnbrist och lite hemlängtan väljer jag ett ord.

TACKSAM!

För att jag får möjligheten att uppleva allt 🙏

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *