Naturlig födsel, Rädsla

Mor och barn, en helhet

Det slår mig hur mor och barn ibland separeras som två skilda individer till och med innan födseln.

Kanske är det inte så konstigt i dagens födevård att det blir så. Barnmorskor stressas, splittras och tvingas springa mellan både 2 och 3 födande. Vi blir splittrade i oss själva, hur ska vi kunna hålla fokus och hålla ihop när vi hela tiden splittras? Hur ska vi kunna förmedla lugn och trygghet när vår insida brinner av adrenalin, hunger, kissnödighet och magsårskänning?

Men så finns ju såklart de där passen när tiden finns och det magiska öppnar sig som en sjungande dörr.

För inte så länge sedan fick jag just den gåvan av att kunna vara totalt närvarande i nuet hos en födande kvinna. Jag klev innanför dörren till ett föderum där fosterövervakningen visade på ett stressat barn i magen, hjärtfrekvensen var hög och hade varit ett tag. Rent medicinskt sågs ingen grund, mamman var frisk, hade normal temperatur, fostervattnet var normalt i färgen, men barnets puls hög och värkarna hade börjat försvinna bort.

Jag tog ett andetag, tog av mig skorna. Där ensam på rummet med kvinnan torkade jag bort hennes tårar, la händerna på hennes axlar, bad henne ta en djup suck. Tittade henne i ögonen och sa, det här går bra, nu väljer vi att tro på det, du föder barn och det går bra.

Hon va orolig och stressad. Den födsel hon hade föreställt sig hade förändrats, hon hade önskat föda utan epidural men fått panik när hon kände att smärtan o trycket i ryggen ökade. Stressen i henne var som en krispig elektricitet på hennes hud. Jag släckte ned, bad undersköterskan jag jobbade mer göra glass och bärsmoothie till familjen. Sen satte jag mig ner och pratade, masserade, tryggade med närvaro och vi arbetade på andningen. Det tog inte lång stund innan vi kunde se hur även barnets puls började följa sin mors lugnare sinnesstämning och roa sig. Med mina händer på hennes nu avslappnade mage kunde jag känna att barnet lagt sig med ansiktet upp mot sin mors mage och bakhuvudet således i vad som kallas en Occiput posterior eller vidöppen bjudning. Det går att födas så, men det blir ofta mer långdraget och ger en viss ökad risk för större bristningar och behov av operativa ingrepp. Jag föreslog att vi skulle testa lite tekniker från Spinning babies för att optimera barnets plats och möjlighet att rotera.

Det hela föll mycket väl ut. Fosterövervakningen blev fin och kunde kopplas bort till förmån för lyssnande med trätratt. Barnet roterade och den tryckande smärtan mot ryggen minskade då. Efter lite akupunktur och massage kom värkarna åter, epiduralen stängde vi av. Ett par timmar senare föddes lungt och stilla ett välmående barn till en lycklig familj och en fantastisk stark kvinna.

Det jag vill komma till med den här lilla skildringen är att ibland är det fantastiskt bra att vi har all medicinsk möjlighet att ta till vid behov. Men det kan lätt bli som det gamla ordspråket ”ge ett barn en hammare och allt ser ut som en spik”.

Är ett barns förhöjda hjärtfrekvens alltid ett tecken på sjuklighet? Är uteblivna värkar alltid en värksvaghet?

Vi tittar så intensivt på problemet att vi ibland missar helheten. Ett barn kan i sig må dåligt i magen precis som en mor såklart själv kan må dåligt utan att hennes barn gör det. MEN!
Mor och barn är ett, har varit så länge och behöver förbli så under lång tid framöver, även efter födseln.

Om en mamma är stressad eller rädd får hon adrenalinpåslag. Har du någon gång själv upplevt adrenalin, kanske när du blivit riktigt rädd, ramlat, sprungit snabbt, tagit ut dig och står och flåsar. Vad händer då med ditt hjärta? Adrenalinpåslag kan hämma en födsel och förstöra ett värkarbete. Vid hög puls hos barnet tittar jag därför först på mamman, finns det något vi kan hjälpa henne med.

Hos en lugn och trygg mamma kan ”de goda födslohormonerna” göra sitt arbete effektivt. Oxytocin som ger värkar trivs i lugn, ro, mörker och kärlek. Avslappnade muskler och ligament ger optimal plats för barnet i födseln och en närvarande barnmorska kan trygga kvinnan och paret att allt går fint och sätta in åtgärder i exakt rätt tidpunkt, om de behövs. Vid rätt förutsättningar när barnmorskan får tiden kan det bli såhär fint, men i dagens stress när vi ofta springer mellan 2 och 3 (eller fler) rum så omöjliggörs lugnet, närvaron, upptäckten av de små förändringarna och skyddandet av oxytocinets spelfält. Dörren till föderummet blir en svängdörr. Föreställ dig att du sitter naken i ett främmande rum i en främmande byggnad bland främmande människor. Dina ben särade och du vet att var gång dörren öppnas kan det komma in en ny person och se dig. Hur känns det? Du är sårbar, du har ont och svårt att röra dig. I din kropp sveper en stark våg fram varannan minut och kräver din fulla uppmärksamhet. Helt plötsligt utan förvarning öppnas dörren igen. Hur känner du? Hur reagerar du? Du kommer troligen hoppa till och få en våg av oro i din kropp.

Min uppfattning är att var gång vi öppnar dörren till ett föderum så stjäl vi lite av kvinnans oxytocin. Därför avskyr jag att behöva springa mellan flera rum. Jag vill få ta av mig skorna, boa in mig, sitta där i en hörna med min närvaro och trygga. Jag vill helst koppla bort ctg-kurvan. Så länge den centrala övervakningen är på finns risken att någon som inte ser vad som faktiskt sker på rummet helt plötsligt kommer in och stör i den så viktiga födslobubblan.

En barnmorska – En födande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *