Trygg födsel

Min kropp är min

När klädde du senast av en främling kläderna utan att fråga om lov? Va gör du inte det? Inte ens på jobbet? Jag jobbar onekligen i en konstig branch.

Jag tar er med tillbaka till 2003 när jag som 22årig födde mitt första barn. En födsel är intensiv, det är kulmen på 9 månaders väntan, det är nyårsaftons tolvlag, sista skrapet innan miljonvinsten på triss syns i sin helhet och hela världens symfoniorkestrar som når kulmen i kresendot. Ljud försvinner bort i någon dimma, omvärlden blir suddig, jag upplever bara min egen kropps förnimelser och möjligen en hand eller ett ord som finns på min hud. Någonstans i bakgrunden ett brus, krysta… allt känns överväldigande enormt och på en sekund så släpper allt, jag inser att jag andas igen, inte redo att ta in omvärldens sinnesintryck, bara lycklig över att det enorma trycket i kroppen släppt och att min andning nu existerar igen. Känner mig sårbar, medvetandet växs så sakta till liv, jag hör ett gnyende skrik och där någonstans i väntan på det nya livet som just lämnat min kropp sträcks en hand fram ur dimman…. ”-Jag ska bara”…. Överrumplad och oförmögen att stoppa henne knäpper handen upp min skjorta och blottar min totala nakenhet inför ett rum av för mig främlingar. Jag känner mig omedelbart naken och mer rädd, vad hände?

2005… Barn nr 2 ska komma till världen. Den här gången ska jag värna min kropp, ni rör mig inte. Jag förmår inte sätta ord på det jag kännt, men i min kropp vilar en oro. Jag väljer att stå på knä och föda, lutad fram över en uppfälld huvudända på sängen. Säkert skyddande min nakna överkropp under patientskjortan håller jag underarmarna tryckta mot mitt bröst. det går snabbare den här gången… plötsligt är han bara där. Men samma symfoniorkester har spelat upp sitt ljuva stycke, stråkar skriker, pukor dånar, allt omkring mig är bara suddigt.”-Mitt barn, mitt barn säger jag, ge mig mitt barn”. Jag vänder mig om och får mitt barn i famnen och med två armar på mitt barn kommer nu åter handen ur dimman… ”-Jag ska bara”…. På för mig bråkdelen av ett ögonblick knäpps min skjorta upp och mina bröst blottas. Jag trycker mitt barn mot mig, får honom att börja amma och hör glada tillrop i rummet utanför min nya födebubbla… ”-Där ser man, en omföderska, hon vet vad hon gör”.

2011… Barn nr 3. Den här gången vill jag bara få vara ifred. Föda hemma, då får jag bestämma tänker jag. Tyvärr bar det inte hela vägen då jag behövde antibiotika och behövde föda på sjukhus. Men nu var jag förberedd. Högst upp o mitt födebrev stod. Ta inte av mig kläderna! Jag tar av dom själv när jag känner mig redo och tar då barnet till mitt bröst.  Om barn nr 2 var snabb var då 3an inte sämre, vi var glada även denna gång att vi ens hann in till sjukhuset. Mitt i vaktskiftet gjorde så en liten skrikande rosig kille entre på en madrass på golvet. Dubbel uppsättning barnmorskor på rummet som överraskats lite av hur extremt snabbt det gått (Från öppen 5 cm och lite bibehållen till krystande och bebis ute ca 5 min). Jag sitter där på knä på madrassen med mitt barn liggande på madrassen framför mig, andandes och knappt förmögen att förstå vad som hänt. Där någonstans i samma dimma kommer nu åter handen farande…. ”jag ska bara”. Men den här gången stoppades den i samma bråkdel av sekund av barnmorskan som snabbt som blixten sa ifrån… NEJ! hon vill själv!

Åh vad jag var tacksam för dom orden. Jag tittade på mitt barn, knäppte upp mina knappar själv och lyfte upp honom till mitt bröst. Valet att lägga honom till mig hud mot hud, valet att bli helt naken var nu mitt. Ingen annan gjorde det valet åt mig, jag fick göra det själv. Helt plöttsligt fanns en annan helhet, en annan närvaro, en annan trygghet. Jag blev inte avklädd, jag klädde av mig. JAG, inte en främmande hand, utan JAG gjorde valet. Jag var inte längre ett objekt, jag var en mamma som lyfte sitt barn till sitt eget bröst.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *