Övrigt

Limboland bakom skärmen

Sommar, varmt, svettigt, bad, god mat, ledig, vänner, umgås… Eller? Stopp nu. Ser verkligheten ut så eller är det en illusion vi matar oss med för att tro på våran egen lycka?

Det är nu tredje året sedan jag sa upp mig och gick över till att frilansa som barnmorska/jordmor. En fantastisk ny värld med nya möten och erfarenheter. Men också en möjlighet som givit mig mycket tid. Tid att tänka, tid att reflektera, tid till familjen och tid till vänner kan man tro.

Jag skulle vilja gå ut, äta middag, ta en fika, gå på bio, shoppa, snacka skit, ta ett glas vin bara för att vi kan en varm sommarkväll (även om jag inte gillar vin) bjuda över till grillkväll, spela spel, skratta, dansa… Men där tar drömmarna stopp. Ett tag försökte jag engagera mig och bjuda in, skapa tillfällen för möten och fråga om någon ville gå på middag, åka på kryssning etc, men vad hjälper det när svaret som oftast är, jag har inte tid. Jag själv har fått tidens gåva och lägger den frikostigt  på min familj. Men ser hur omvärlden snurrar på i en skrämmande hög takt. Jobb i all ära, men ska det vara på en sådan nivå att man inte har tid kvar utanför det?

Tittar på min lista på skärmen över exakt 367 vänner på facebook. Är det så vi numera umgås, bakom en skärm? Är det så vi lever våra liv. Vad spelar det då för roll med miljön runtomkring oss om vi ändå skapar oss en virtuell värd i den lilla fyrkantiga skärmen framför oss?

Är det även så vi numera föreställer oss en födsel?Är det så konstigt när jag ibland upplever att paret inte är mentalt förberedda på vad som händer? Försöker man desperat anpassa sitt analoga liv utifrån digitala upplevelser och information? Jag har sett hur det facebookas, twittras och hashtaggas mellan krystvärkar, jag har hört mobiller ringa och brumma i takt med mammors födslovrål. Jag har sett partners ursäkta sig och gå ut och ringa när en kvinna krystar. Jag har sett mobiler stickas ner framför mina ögon och skymma min sikt när ett litet barn kommer till världen. Jag har sett hur det spelas det ena mer konstiga, färgrika och plingande spelet efter det andra i födslorummet. Så fort barnet är ute åker mobilen fram. Några första bilder är ju såklart bara trevligt att ha, att spara ett minne att blicka tillbaka på. Men att det innan ens moderkakan fötts fram finns ett behov av att twittra ut bilder på den nyfödda som ännu sitter fast i navelsträngen skaver i mig. Var är närvaron här och nu i stunden?

Själv känner jag mig fast i ett limboland bakom skärmen. I morgon flyger jag åter till mitt kära Norge. Saknaden är stor. Där på jobb får jag skratta, umgås, känna hur livet pulserar. Det är ju ganska ensamt i mitt rum mellan arbetspassen men jag känner ändå livets puls för en stund när jag är på jobb.

Jag önskar och tänker ofta att jag skulle vilja arbeta mer här i Sverige för att ha sammanhang och få mer socialt utbyte. Samtidigt vet jag priset. Det är en tuff värd att arbeta i. Alternativet, att byta karriär helt. Att lämna barnmorskeriet bakom mig och göra något helt annat. En tanke som genast får ögonen att tåras. Det vore som att överge en stor del av mig själv. Omöjligt.

Kvar sitter jag i mitt limboland och funderar på kammaren. Vad hände? Antingen är jag en urtråkig vän som du inte vill träffa och borde radera från facebook eller så är det faktiskt så att vi byggt oss ett samhälle där vi inte längre har tid för varandra. Där man gratulerar till födelsedagen för att man får en påminnelse på facebook, där vi ser små nyfödda för första gången på twitter. Där konserter och barns uppträdande upplevs genom skärmen. Kommer nästa generation veta om dom ska söka våra ögon för kontakt eller kommer dom söka i kameralinsen efter våran uppmärksamhet? Skärmarna runtomkring oss har medfört flera positiva värden, men samtidigt går vår analoga fysiska värld bokstavligen upp i rök.

Själv tänker jag flyktigt på ironin i att jag nu ska posta detta på facebook. Gör det lite snabbt, stänger ner och åker över till mina föräldrar för att plocka persikor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *