En vård i kris, Forskning, Okategoriserade

Rätten att föda

Jag fick en fråga från Orsakullan som jag tycker är mycket intressant och har fått tillåtelse att utveckla i ett inlägg.
  1. Vad tror du som arbetar i yrket att det beror på att tilltron till kvinnan blir mindre? Är det för riskerna att bli uthängd eller anklagad för misstaget som tar över?

    Jag är ju lärare, vet ju hur även min yrkesgrupp blir synade in i sömmarna, lika är det ju för er inom vården och även andra grupper som arbetar med människor :/. Jag undrar om granskningarna som man utsätts för orsaker att vi börjat tappa tilltron till våra egentliga kunskaper? Vad tror du?

Varför tappar vi tron till kvinnors förmåga? Vart tog naturligt födande vägen. Har kvinnor förlorat förmågan att föda?  Kan kvinnor numera inte föda utan övervakning och interventioner? Håller vi på att förlora en kroppslig funktion? Kommer våra barn och barnbarn kunna föda barn?

Jag tror att det här är en kärnfråga, tron på den födande kvinnans förmåga. En fråga större än vad som egentligen kan rymmas i ett blogginlägg eller en hel bok.

För samma stund som vi slutar tro på att kvinnor kan föda, slutar vi tro på grunden till vår egen existens. Vi skådar det ultimata kvinnoförtrycket.

Vi ser inte kvinnan som den trygga modern med livgivande förmåga.  Vi har istället konverterat kvinnan till ett kärl där kärlets funktion skall övervakas och innehållets optimala förhållanden säkerställas. Leveransen skall helst ske på utsatt datum under strikt mätbara förhållanden.

”Om man ska göra någon intervention när en kvinna föder så bör man vara
100% säker på att det man gör är bättre än naturen avsåg”

Kloka ord som jag försöker bära. De ger mig kraft att våga tro på kvinnors förmåga. För det blir svårare att känna tryggheten att våga tro i dagens vård.

Som barnmorska/jordmor är jag genom min legitimation och anställning skyldig att följa lagar, pm/riktlinjer/rutiner, forskning och beprövad erfarenhet. Men vad händer när dessa inte stämmer överens med varandra, eller kvinnan jag har framför mig inte vill passa in i den förutbestämda mallen som ritas upp av riktlinjerna?

Ta något så enkelt som partogramet. Ett slags diagram för öppningsgrad och barnets nedträngning i bäckenet. Det skall i snitt öppnas en cm i timmen. När kvinnan kommit i aktiv fas och är öppen 4cm läggs stödlinjer in. Går det för långsamt och kvinnan faller ur skall jag som barnmorska agera. Det blir problematiskt då nyare forskning visat att öppningsgraden inte är linjär med 1 cm i timmen. tvärtom kan det gå etappvis och ta betydligt längre tid. Ska jag då ingripa i något som kanske är normalt för att ett diagram säger mig det. Ska jag riskera att skapa komplikationer med övervakning och värkförstärkande mediciner? Gör jag inget och något händer så är det min legitimation som jag riskerar. Ibland känns det som en rävsax. Att behålla en födsel naturlig och normal utan onödiga risker, interventioner och samtidigt förhålla sig till alla regler är flera gånger komplicerat.

Jag tror att det är ett tragiskt resultat av en framtvingad medikalisering av födande när pressen blev för stor, barnmorskorna inte räckte till och den kontinuerliga närvaron fick stå tillbaka.

Vissa gånger är det fantastiskt bra att vi har möjligheten att övervaka och hjälpa till. Men när regelverket blir ett lagverk istället för ett stöd, när flexibilitet och individens födande försvinner tror jag det blir farligt.

Pressen är många gånger övermänsklig.  År efter år skriker barnmorskor högre om den ohållbara situationen. Många  kära kollegor, den ena efter den andra väljer en annan väg. Jag får samtal och mejl med frågan… Vad gör jag? Jag klarar det inte längre, jag vill inte sluta min karriär med att något händer, jag vill inte bli anmäld, hur ska jag klara det här…. ?

Vi har nyligen sett en barnmorska i domstol, anklagad för misstag som skett i en allt för stressad arbetsmiljö. Misstag sker och kommer att ske när stressen ökar. D just detta vi är rädda för. Misstagen som kan bli ödesdigra, misstagen som kan rasera liv och vi sedan tvingas leva med resten av våra. Vågar man då fortsätta tro? Finns det utrymmet när man egentligen trampar vatten för att överleva sitt arbetspass? Kan man tryggt befinna sig i födande hos en kvinna när man själv går på tom mage och med full urinblåsa samtidigt som man får besked om att man får ytterligare en kvinna till att bistå?

Vidare finns ett stort problem i den centralisering av vården som sker. Evidensen stödjer inte centralisering. Tvärtom vet vi att när man blandar sjukt och friskt på samma avdelning spiller det sjuka över på det friska. Resursbördan blir svårare när en större mängd annars friska kvinnor nu skall behandlas som sjuka.

Barnmorskor ansvarar för den friska vården. Det är ingen slump att en centralisering av vården samtidigt medför en patologisering och mer läkarstyrd vård när antalet ökar.

Samarbete med läkare är oerhört viktigt, men det skall vara just ett samarbete och inte ett överlämnande som riskerar att ske när barnmorskan får lämna ifrån sig den friska handläggningen till förmån för en patologisering av det friska i stora sjukhuskolosser. När vi inte längre får handlägga det vi utbildats att vara specialisterna på.

I jakten på rättvis vård, behandlas alla lika fastän vi har olika behov.  Friska kvinnor får onödiga risker och fler komplikationer med en patologiserad syn. Sjuka kvinnor får mindre resurser då högspecialiserade vården nu skall rymma även de friska kvinnorna.

Så varför minskar tron på att kvinnor kan föda? Jag kan fortsätta länge, men i grund och botten så tror jag att utrymmet till möjligheten minskat på allt för många plan.

Kan vi vända utvecklingen, kan vi stärkas som kår för kampen för den födande kvinnas rätt som individ att bevara det friska och få rätt vård när hon behöver det. Kan vi bevara kvinnors förmåga och tro på att hon kan föda. Kan vi rädda våra barns och barnbarns framtida rätt att föda tryggt och säkert?

 

2 thoughts on “Rätten att föda

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *