En vård i kris, Forskning

Kriminellt systemfel?

Som Leg.Sjuksköterska och Leg.Barnmorska är jag skyldig enligt lag att arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag är skyldig att följa både hälso- och sjukvårdslagen samt patientlagen.

En sak är dock plågsamt påtaglig. Den lag som gäller mig som utövare tycks inte gälla om man går upp i hierarkin till den som beslutar om vårdens existens.

Några exempel:

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)

Mål för hälso- och sjukvården

”2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet…”

Hur kan man säga att man bedriver vård på lika villkor för hela befolkningen när man samtidigt driver en landsomfattande centralisering av vården. Mindre enheter läggs ner till förmån för större kolosser där mindre orter påtagligt får försämrade möjligheter att ta sig till vården. Detta i rak motsatts till evidensen. Redan 2008 publicerades i läkartidningen en artikel i ämnet.
Storleken ger inte större effektivitet
Tvärtom, den optimala storleken på ett sjukhus anges ligga runt 300-400 vårdplatser, en siffra som idag blir ett sandkorn i frågan till de stora kolossernas centralisering med dyngslånga väntetider, ohållbar administrering och sjuklighet av stress, överbeläggning och stor personalbrist som följd. Akutens flaskhals där korridoren numera behandlas som en permanenterad dygnslång inläggningsavdelning utan möjlighet till säker vård och översyn är ingen slump. Forskningen visste det och pekade med hela handen för många år sedan.  Nu är det januari 2017 och tidningarna skriver om en 85årig man fick vänta 3 dygn på akuten i väntan på en vårdplats. Ingen är förvånad, alla tycker det är fruktansvärt. Ändå fortsätter jakten på pengarna genom en centralisering och häxjakt på de små sjukhusen utan att se hur det direkt inkräktar på säkerheten och tillgängligheten i vården. I Norge tror man inte på att slå samman små sjukhus. En centraliseringsprocess har även härjat genom vårt grannland, men nu går utvecklingen äntligen åt rätt håll enligt Christian Grimsgaard som är vice ordförande i Norsk Overlegeforening. ”att regelmässigt tvinga in de små sjukhusen i större enheter har visat sig både dyrt, dåligt och ödesdigert för invånarna i många mindre städer, menar han”. ” i den nationella hälso- och sjukhusplanen som regeringen har antagit står nu definierat svart på vitt både vad ett litet akutsjukhus faktiskt är för något – och att de ska få finnas kvar.”

Landstingens sjukvård.

5 § För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning ska det finnas sjukhus…

Hur, ja jag undrar. HUR? går detta ihop  med att avdelningar, enheter och hela sjukhus stängs på löpande band? Hur kan man säga att det finns sjukhus eller sjukhusvård om man samtidigt lägger ner den? Hur kan man säga att det finns ett sjukhus när innehållet är tömt? Vad krävs för att kalla en instans sjukhus?
Minns ni mammorna som fick åka till Finland och föda sina barn eftersom det inte fanns plats i hela Sverige för vård av för tidigt födda barn? Någonstans kan man inte skriva sjukhus på en fyrkantig koloss och räkna det som att vi har vård. Vi måste även ha vårdkapacitet och kunna stå för säkerheten i vården. Tyvärr är ofta fallet att platsen eller sängen iallafall finns. Men! Många många vårdplatser står tomma medans vårdköerna växer eftersom det saknas personal att bemanna vårdplatserna med. Innehållet på våra sjukhus sjunker i värde. Kan man verkligen kalla det sjukhus om man gör sig av med innehållet? I dagsläget betalar vi full skatt men får bara procentuell utdelning av våra skattepengars arbete då förvaltningen av våra gemensamma mödor inte förvaltas väl. Om du gick till affären och köpte en liter mjölk. Skulle då du acceptera att du får köpa den efter 1-2 dygns väntan och sedan får enbart 8dl istället för den hela litern du betalat för?

Patientlag (2014:821)

1 kap. Inledande bestämmelser

8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Att särskilt beaktande skall ges när det gäller barn är vi nog alla överens om. Små oskyldiga nya individer skall vi som vuxna skydda. Vi som arbetar i vården gör allt vi kan. Men hur går den lagen ihop med vad som faktiskt sker. Hur kan det vara i barnets bästa intresse att dess mor som riskerar att föda prematurt skickas till Finland och ger extra risker i den långa transporten. Hur kan det vara i barnets bästa intresse att vården av barnet inte kan ske med dess föräldrar nära hela tiden då det saknas familjerum. Anknytning och amning störs. Hur kan det vara i barnets bästa intresse att mammor tvingas gå hem 6 timmar efter födseln med sina barn fast man vet att det ökar riskerna stort för att amningen inte kommer igång som den ska och att andelen barn som går hem med hjärtfel ökar. Redan 2009 kunde vi läsa om att så många som 28% av barn med oupptäckt hjärtfel sändes hem. Man kunde med hjälp av undersökning med pulsoxymetri få ner det till 8%. Men tidsaspekten kvarstår. ”Nyfödda med sådana hjärtmissbildningar utvecklar inte symptom förrän en fosterförbindelse i cirkulationen stänger sig. Detta inträffar ofta inte förrän barnet är äldre än ett dygn”. Tidig hemgång som inte är på mors uttryckliga önskar kan vara en ökad risk för ohälsa för såväl mor som barn. I vården generellt sker utskrivning när en patient är färdigvårdad. Vårdpersonal med utbildning skall i samråd med patienten göra en bedömning om att patienten mår gott nog för att kunna gå hem. Att införa ett generellt beslut om att mammor SKA gå hem efter 6 timmar är en stor risk. Personal kommer känna sig pressade att sända hem, att ”hålla igång ruljansen”, kvinnor och barn med medicinska behov riskera tat missas och mammor kan känna svag möjlighet till inflytande på sin vård. Det är ett negligerande av kvinnor och nyföddas behov av vård efter en födsel. Kvinnor som mår bra och själva önskar skall rimligen erbjudas möjlighet att gå hem när dom önskar. Men det ska inte vara ett krav. Jag ser i min spåkula ökad sjuklighet hos både mammor, barn och personal.

4 kap. Samtycke

1 § Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras.

2 § Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag…

5 kap. Delaktighet

1 § Hälso- och sjukvården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

2 § En patients medverkan i hälso- och sjukvården genom att han eller hon själv utför vissa vård- eller behandlingsåtgärder ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar.

Lagens är tydlig. Som patient skall du ha självbestämmande, du skall respekteras och du har rätt att tacka nej till vård (undantag tvångsvård) och vården skall utformas i samråd med dig. Jag har hitills inte mött någon patient som önskat ligga kvar och varit med och fattat beslutet att hen önskar ligga 3 dygn i en korridor på akuten. Jag har inte mött någon som i samråd tyckt att det är okej att vården inte finns då den lagts ner. Jag har inte mött någon patient som önskar sändas med flyg till Finland för att föda sina prematura tvillingar. Jag har inte mött någon som vill åka ifrån sitt sjuka barn för att det saknas vårdplats för föräldrar. Jag har inte mött någon som tycker det är samråd, respekt och tryggt att mot sin vilja sändas hem 6 timmar efter en födsel. Jag valde själv att med mitt 2a barn åka hem efter 6 timmar, men det var på MITT val, med tredje barnet behövde jag vara kvar i 3 dagar. Alla födslar är unika, alla mammor, alla barn, alla behov är unika. Man behöver inte per automatik vara redo att åka hem efter 6 timmar bara för att man fött barn tidigare. Vårdbehovet skall rimligen bedömas där och då av kompetent personal i samråd med patienten och inte av en generell 6-timmarsregel. Oavsett om det gäller var vården sker, hur den sker, när den sker. Om det är valet av plats att föda eller att få välja bort rutinmässiga ph prover på nyfödda eller huruvida man är redo att gå hem efter 6 timmar så kan jag inte se det överensstämmande med vårt lagverk att skapa ett vårdsystem som utgår ifrån det ekonomiska istället för att sätta den individuella dialogen och vårdbehovet i stunden främst.

I de extrema situationer jag nämnt ovan tror jag säkert att personalen gjort sitt yttersta för att ge den bästa vården de haft möjlighet att ge. Ingen skugga skall falla på vårdens tappra kämpande. Jag hävdar att det är ett systemfel där vårdapparaten byggt upp på ett sådant sätt där brist normaliserats till den grad och jakten på centralisering och att skära ner ytterligare en krona blivit en dåres kamp där vården numera läcker pengar, hälsa, kapacitet och kompetens utan dess like och besparande förvandlats till en extrem förlust på alla plan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *