En vård i kris, Norge

Vårdskadad barnmorska

För drygt 10 månader sedan ändrade jag livet drastiskt. Hoppade rätt ut ur ekorrhjulet och in i en ny tillvaro. Fokus ändrades. Jag sa upp mig som barnmorska och omfamnade jordemodern i mig, första resan gick till Kristiansands sjukhus som ni ser ovan. Ett läkande första steg efter en mycket tuff period.

Jag får många frågor om hur det är att arbeta som jordmor, om hur tillvaron fungerar för en trebarnsmor som pendlar. Om det inte är jobbigt, hur familjen klarar det, barnen, tycker inte dom att det är jobbigt att mamma åker till ett annat land och arbetar.

Det korta svaret är, det fungerar väldigt bra både för mig och barnen. Det långa svaret tänkte jag dela med mig av i en längre och för mig känslosam berättelse.

2016 var för många ett rent skitår. För vår familj var det tuffare än vad jag kunde föreställt mig. Även om det var mycket privat så var det yrket som tillslut fällde min hälsa. Man kan kämpa för sin familj, men att behöva kämpa även för sitt yrkes existens blev för mycket.

Det var året då ett av mina barn opererade hjärtat, då barn nummer två i vår familj fick diagnosen autism.
Året då mitt kära södra bb lades ner efter lång kamp.
Året då jag själv fick gå från ett arbetspass ner på akuten på grund av hjärtklappning och yrsel.
Året då jag själv efter en lång återhämtningsperiod efter en bilolycka med stelopererad nacke äntligen skulle må bättre och då åter kastades ner i ett mörkt avgrundshål en helg under våren.
Mitt uppe i den värsta stressen, när yrkeslivet någonstans mest handlade om överlevnad började jag må sämre. jag fick svårt att svälja, det blev värre till den grad att jag inte kunde svälja vätska. Jag skickades på gastroskopi akut. Läkaren tittade allvarligt på mig och förklarade kort att hon hittat ett kraterliknande sår i min matstrupe, allt såg fint ut längre ner, ingen magsyra som kunde orsakat, detta kunde vara allvarligt. Jag fick en remiss i handen och eskort till akuten för omedelbar mer provtagning och inläggning. Prover togs, jag skickades raskt in på skitröntgen för att se att det inte fanns någon spridning. Sen omedelbart upp till avdelningen där man stod redo med lugnande och frågade om jag ville träffa en präst eller en kurator. När sköterskan stod där med stesolid plus oxascand i ena handen och samtidigt sa att jag var ung, dom skulle göra allt dom kan. Dom visste inte än, men om det visade vad man misstänkte så skulle jag omedelbart transporteras till huddinge för en aggressiv behandling. hon poängterade igen att jag var ung, man skulle göra allt men att jag skulle vara beredd på en mycket aggressiv behandling. Jag förstod att prognosen inte var god. Allt bara snurrade. För någon timme sedan kunde jag inte svälja och gjorde gastroskopi, nu frågade jag sköterskan om det va så att jag inte skulle få se mina barn växa upp. Hennes tystnad och frånvaro på ord var brutal, hon erbjöd mig lugnande och sa att jag ska nog ringa min man.

Hur gör man det samtalet? jag kunde inte, jag sa nog bara något om att det var illa och att han måste komma nu. Jag kunde inte ens ta orden i min mun. Det va överväldigande. Inga svar, bara ett svart vakum. När man hamnar i den här situationen är allt man kan tänka på… mina barn… Allt annat blir oviktigt. Sköterskorna turades om att sitta med mig, timmarna gick. Jag ville bara hem. Det var fredag och inga svar kunde ges under helgen. Svaret på biopsin skulle komma först efter helgen. Jag fick med mig lugnande och fick komma hem på permission. Varje minut jag kunde få med barnen kändes livsviktig. Måndagen kom, inga besked. Allt kändes tungt. En sköterska gav mig ett halmstrå. Hon insåg nog till vilken grad jag behövde det. Hon berättade att hon hört en av läkarna, en äldre, en av de ”gamla rävarna” säga att han trodde inte det va något, ”hon e för ung”, hade han sagt. Samtidigt fanns ingen annan förklaring. Men det halmstrået höll jag hårt i tills tisdagen kom med provsvar. In på mitt rum klev en läkare och jag såg redan i hennes ögon att det var bra besked. tårarna började komma och jag pressade tillbaka dom. Ett andetag, mina händer darrade. Snälla säg nu. Hon höll mig inte på halster och började med just dom orden. Det är bra besked. Det fanns inga maligna celler i biopsin.. Lite fler frågor, dom visste fortfarande inte varför. Det fanns ingen förklaring, hade inte sett det förr. Jag skulle få uppföljning och ny provtagning om ett par veckor innan dom friskförklarade helt. Men som det såg ut nu var allt bra. Hem, vila, avvakta.

Såret läkte, jag levde på kamomillte ett tag. den nya gastroskopin visade att allt var läkt. Jag fick aldrig något svar på varför, men själv är jag övertygad om att det var stressen i min kropp som var tvungen att hitta en väg ut.

Sjukskrivning hjälper föga. Jag trivs inte med att gå hemma. Att försöka förklara för försäkringskassan och olika instanser att man inte längre kan arbeta kvar i Sverige är inte så lätt, även om det för mig är glasklart så förstår inte vårt lands byråkratiska system att man måste säga upp en fast tjänst. I deras ögon är man antingen sjukskriven, arbetssökande eller arbetande. Inget passade längre på mig. Det har sitt pris att arbeta i Norge. I mångt och mycket blir det en hel del pappersarbete. Man hamnar lätt utanför systemet.

Stressen det innebar att vara barnmorska i ett vårdsverig i kaos hade för mig ett allt för högt pris. Att arbeta för det jag tror för, att sätta kvinnan i centrum blev svårare och svårare. Pressen var stor. Alla de värden jag själv lärt mig är så innerligt viktiga med småskalighet, one to one care med följsamhet kände jag prioriterades bort. Evidensen är lika tydlig i vad som är bra som att ansvariga politiker går tvärt emot och stänger på löpande band. I min familj kändes mitt arbeta av på ett plågsamt påtagligt sätt. Min dotter hade redan klätt sina tankar om mitt yrke i ord när hon sa.

”Mamma du är inte ens här när du är här”.

Mitt arbete kostade mig och  familjen så oerhört mycket. Beslutet var självklart. Jag sa upp mig. Inget arbete är värt att förlora hälsa och relationen till sina barn för.

Så när ni undrar hur det är att arbeta i Norge kan jag bara svara UNDERBART! Jag mår bra när jag arbetar, jag hämtar energi i mitt arbete.  jag utvecklas och får åter igen känna att jag arbetar med evidensen och går från varje arbetspass med känslan av att jag kunnat utföra mitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Jag har nu en närvaro både fysiskt och psykiskt i mina barns liv som aldrig tidigare var möjlig. Jag har hälsan igen, jag mår bra. Självklart är det jobbigt att vara ifrån sin familj ibland, men det är bra mycket bättre att vara ifrån dom ibland än vara ifrån dom jämt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *