Rädsla

Hur ser rädsla ut

Som icke gravid eller som icke rädd kan det vara svårt att förstå vad rädslan innebär och varför det kan kännas som helt omöjligt att föda ett barn vaginalt.

”Du är frisk, allt är normalt, det kommer gå bra, kvinnor har fött barn i alla tider, det finns så god vård, det finns så bra smärtlindring nu för tiden, det är bättre att föda vaginalt, det är inget att vara rädd för”

Känner ni igen det. Har ni hört det förr, har ni kanske hört det sägas eller till och med råkat säga det själv?

Att möta rädsla är jättesvår, att förstå den än svårare.
I dagens samhälle går vi många gånger genom livet långa perioder utan att riktigt ställas inför stark rädsla. Vi kanske möter den i oron för en anhörig eller för våra barn. Men den där magkrampande, kallsvettande, knäsvaga, svårt att andas rädslan. Den som kan sitta i länge och förlama oss. Den är vi ofta tacksamt förskonade från. Möter vi den vill vi ofta glömma den.

Jag har flera gånger i mitt yrke mött kvinnor som tappat ord, skakat, gråtit, skärmat av omgivningen och gått utanför sig själva som försvarsmekanisk, kvinnor som till och med förlorat ett helt språk. Jag har kommit in till kvinnor som velat ha all smärtlindring som kan fås, men som egentligen har ont av sin rädsla och inte av värkarna. När den fysiska smärtan bedövats bort kan rädslan fortfarande sitta kvar.

Jag har sett det, men när man står där som gravid kvinna, när det känns som ett oöverstigligt berg. När man möts av omgivningens ibland oförstående så kan det kännas svårt. Varför lyssnar ingen, varför förstår ingen?

Idag såg jag en fantastiskt enkel liten film som inte handlar om gravida men som faktiskt visar en rädsla som flera av oss kanske sett eller mött, som vi kanske kan greppa när vi ser den. Som vi med ganska enkla medel själva kan pröva.

Jag vill på inget sätt trivialisera genom att jämföra rädslor, varje rädsla har sitt eget berättigande. Men jag vill gärna visa den för den visar rädsla vi kan känna igen och vad den kan göra med oss. Även om det gäller något som varar sekunder av livet.

Titta och se, hur dom går fram till kanten och tittar på sin rädsla flera gånger. Hur rädslan nu ser mycket värre ut på nära håll, där nerifrån var det ju inte så farligt. Hur knän blir svaga, andningen ansträngs, händer skakar, rösten darrar. Ångest. Hur dom talar till sig själva. Om och om igen. vågar jag, kan jag. En del tar sig över och hoppar, en del backar.
Kan man ta till sig rädslan i en form kanske man kan börja greppa vad det kan göra med en kvinna att i nio månader (eller längre) bygga upp och befinna sig i den rädslan. Att i 9 månader stå och titta över kanten med hjärtat bultande i bröstet. Vågar jag?

Se på killarna som går upp tillsammans. Sten sax o påse, vem går först. Ångesten för förste man. Och hur hans kroppshållning helt förändras efter hoppet, när han glatt kommer tillbaka för att stötta sin kompis som ännu inte tagit språnget.

Att våga arbeta med och utmana sin rädsla kräver tid, mod, engagemang, tilltro och framförallt ett väldigt stort stöd.

Min personliga uppfattning är att för dom kvinnor som får rätt stöd och som tillslut på ett annat sätt möter sin rädsla så brukar det bli väldigt bra. En födsel kan för en rädd kvinna bli ett erövrande av sina egna känslor.

Det är på inget sätt lätt. Rädslor är mycket svårare än smärta. Kvinnor som är rädda är inga klena individer, tvärtom, det krävs enormt mycket för att möta sin rädsla.

Frågan om Kejsarfödsel kommer ofta på tal vid uttalad rädsla. Om det är rätt val är en väldigt individuell fråga. Min inställning är att man inte automatiskt får blanda ihop rädslors validitet med hur ett barn föds. Som gravid hävdar jag att du alltid har en absolut rätt att först få stöd och hjälp med rädsla. Hur födseln planeras måste i slutändan vara grundat från den gravida, med god information och  stöd då det är hon och ingen annan som skall leva sitt liv i sin kropp.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *