Norge

Gåvan av att längta

På torsdag är det äntligen dags igen. Då packar jag min väska och åker till mitt kära Norge igen. Till vackra Arendal för att vara exakt.

Och som jag har längtat.

Det skall bli underbart att få bryta upp vardagen och åka till Arendal, träffa alla härliga positiva kollegor och för ett par nätter få bli en del av något fantastiskt. Livets början.

När jag berättar att jag arbetar i Norge får jag ofta två frågor ganska raskt på följd.
1. Har jag barn? -Ja, tre stycken, 13, 11 och 5 år.
2. Hur går det? Saknar du dom inte? -Det går jättebra och jag saknar dom fantastiskt mycket.
Det kan låta motsägelsefullt, men för mig känns det som om jag blivit given gåvan av längtan.

När jag var liten så längtade jag ofta. Jag längtade till julen, paketen, födelsedagen, att få gå påskkärring, få gå ut och leka, sommarlovet, pannkakor på torsdagar, att boken man beställt på biblioteket skulle komma in, skolan, kompisarna ibland efter någon särskild sak som man så innerligt . önskade sig.

Nu är jag vuxen och har själv tre barn, jag ser och hör deras längtan, men var är min?
I den vuxna världen är längtan något sällsynt. Vill jag ha eller behöver något så ordnar jag det snabbt oavsett om det gäller mat, kläder, en ny sak eller en kyss från min man. I dagens samhälle finns inte längre utrymme för glädjen i längtan, vi har inte tid för det när vi springer fortare i ekorrhjulet och ger oss själva en snabb fix på glädjekontot genom att köpa den nya iponenen eller den där snygga väskan, unna oss en bakelse efter lunchen eller köpa den där godisbiten på bensinmacken fastän det vare sig är dags för fredagsmys eller lördagsgodis. Vi väntar inte, vi längtar inte. Den vardagliga lilla längtan är borta. Vi tror ibland att vi kanske känner längtan som något plågsamt, att vi längtar bort, vi vill inte längre springa fortare i hjulet, vi vill hoppa av, göra något annat. På en eller två veckor av vår semester skall all vår längtan pressas in och det måste blir bra, sol, värme och avkoppling skall komprimeras i någon veckas lycka. Den längtan är sällan njutningsfull, den hänger likt en våt tung yllefilt över våra axlar och tynger oss. Ju närmre vi kommer den beryktade väggen, ju starkare blir den negativa längtan som vi inte lyckas mätta. Vi ser ibland den längtan flyga förbi men för de flesta av oss blir den inte mer än den där plågade tanken om att det borde finnas något annat, något som gör oss lyckligare. Det är ingen slump att program som Familjer på äventyr går så bra eller att det uppstår nya begrepp som downshifting. Längtan gömmer sig där bakom, om än i en plågsam form.

För 9 månader sedan hoppade jag själv av ekorrhjulet. Tog steget och slutade mitt arbete som barnmorska i Sverige för att istället arbeta som jordmor i Norge. Jag la även fokus på att skriva och kunna ägna mig åt det jag och familjen mår bra av. Så oerhört mycket har hänt under de här 9 månaderna. Tiden är en gåva att förvalta. För mig har det inneburit att spela spel med barnen, läsa för barnen, gå till biblioteket, påta i trädgården, skriva, måla, börja med biodling, pyssla med egna företaget, baka, vara hemma med mina barn, läsa, träna, nätverka och mycket mer.

9 månader är även den tid en graviditet normalt varar, 9 månader av den största längtan vi kan uppleva i våra liv. Längtan efter livets mirakel. I början är den otåligt rastlös och brinner i oss var sekund. Så småningom finner längtan sin egen rytm och vi vänjer oss med att den finns där. Vi klappar magen, känner en spark, ler och längtar lite mer intensivt en stund tills rytmen återhämtar sig. Mot slutet kommer rastlösheten åter i en ny skepnad, vi börjar känna att längtan retar oss, vi har fått nog och känner att nu har vi väl ändå längtat länge nog. Allt är precis som det ska vara. Det är meningen att vi ska uppleva att det räcker att längta nu, vi ska få nog, vi ska helst komma till den punkten där vi bara tänker. men kom igen då, Ut! vräkning nu! Det är då vi med fullt närvarande sinne kan gå in i födsloarbetet och känna att wow, vad häftigt, nu får vi äntligen lön för mödan, kom igen värk, jag har väntat på dig, kom igen, en gång till. Nu jobbar vi tillsammans, nu är vi snart i mål, snart snart är längtan över. Snart möter vi 9 månaders intensiv längtan i den största kärleken som finns på jorden.

Längtan är fantastiskt, längtan är något magisk. Snart ska jag åter packa min väska och åka till mitt så kära Arendal. Snart återser jag fantastiska kollegor som var gång gett mig ett så positivt välkomnande att jag blir alldeles öm i hjärtat. Snart tar jag del av livets mirakel genom föräldrars närvaro och kärlek. Snart får jag åter uppleva glädjen i att längta efter mina barn. Den glädjen av längtan som bara överträffas av första kramen när jag kommer hem och sluter dom i min famn.

Tack

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *