Stockholms förlossningsvård

Från Norge till Sverige

Efter några månader tillbaka i den Svenska födevården börjar jag känna av stressen.

Hjärnan går på högvarv, trött i kroppen och orolig sömn kommer i vågor. Jag längtar till mitt Norge.

Det som bär mig vidare är fantastiska kollegor och vetskapen om att jag gör det här för att jag VILL. Vilken dag som helst kan jag välja att säga stop.
Jag tror och hoppas att vi står inför ett stort förändringsarbete och det vill jag vara en aktiv del av.

När jag gick från Norge tillbaka till Sverige hoppades jag att jag skulle bära med mig mitt arbetssätt från Norge till den Svenska vården. Jag förstod att det skulle uppstå krockar och begränsningar, men jag hade inte kunnat drömma om hur starkt det skulle påverka mig.

Förutsättningarna är så olika att det förändrar mig som barnmorska.
Jag går ut från föderummet och tänker, det här är inte jag.

Det blir svårt att på några rader beskriva vad som är skillnaden.
Men en sak är väldigt tydlig, vi behöver ha en vård med EN födande till EN barnmorska. Jag kan inte vara 100% närvarande och ta ansvar i ett rum om jag behövs i ett annat.

Intentionerna är goda, alla kämpar, tänk på närvaron hör jag när jag kliver på arbetspasset. Någon timme senare står jag med en omföderska med lite tidig krystkänsla och vill bli avlöst från den andra kvinnan jag bistår och upplever motstånd. Det är fullt i hela Stockholm, alla måste hjälpas åt, ingen har tid. Det hela slutar med att jag ändå springer emellan och mitt i stressen ringer det i taket… rond… NÄ tänker jag nä f-n heller. In i journalen och skriva några rader, för även datorn pockar på uppmärksamhet. Någon koordinator är inte i sikte. In till omföderskan. Efter en stund knackar det på rummet.

-Kan du komma ut till ronden? Kan undersköterskan va kvar?

-Nej, det går inte.

Mitt svar accepteras med tveksamhet i rösten, Jag hör det. Den där lilla tonen i rösten kryper in under mitt skin, jag känner hennes stress, hon som står utanför dörren. Stressen som jag inte vill ha i rummet vid en födsel har nu bosatt sig i mig. Jag vet, jag förstår. Stressen lever i oss alla under vissa arbetspass och den är så extremt smittsam. Försöker skaka av mig och åter rikta mitt fulla fokus till den födande och partnern framför mig, samtidigt som jag undrar om någon har koll på CTG kurvan i det andra rummet.

Jag står mellan att åter lämna rummet, störa för att gå och kolla att CTG kurvan ser normal ut eller att logga in på datorn och kolla den andra patientens journal framför en annan patient. Vilket såklart är förkastligt.

Det må tyckas litet att få en knackning på dörren eller att kolla CTG kurvor i andra rum.

Men att föda barn är det mest intima hormonstyrda du kan göra i livet. Samma hormoner kastas runt i kroppen som när du har sex.

Tänk dig att du och din partner rumlar runt i sänghalmen. Ni har därtill fått med er en medicinskt ansvarig som ska vara där och stötta er. Det närmar sig klimax, då knackar det på dörren… Kan du lämna rapport? Kan ni låta en annan person sitta här och stötta er? Fortsätt ni som vanligt…

Vart tror ni den orgasmen flög och gömde sig?

Är det så konstigt att vi ser värksvaghet, sugklockor/snitt, stora bristningar och blödningar?

Hormoner är känsliga varelser. Om vi jämför händelsen att föda med en orgasm så blir det påtagligt!

Om det du gör skulle störa kvinnan om hon hade sex så kan du ge dig tusan på att det stör födseln.

Om vi stöttar det normala förloppet, låter bli att störa, hjälper den födande att vara upprätt och röra sig efter egen känsla i kroppen så underlättar vi och arbetar aktivt emot onödiga interventioner. Men om barnmorskan måste springa mellan rum så är det lätt hänt att kvinnor kopplas upp till kontinuerlig CTG övervakning för att hon inte hinner med annars. Men det går väl o stå upp med CTG på säger någon. Åter igen, tillbaka till sänghalmen. Nästa gång du har sex med din partner vill jag att du spänner fast två dosor på magen, gärna med sladd som sitter fast i väggen. Ha dom på ett par timmar gärna så att du får tydliga röda avtryck i huden och det riktigt ömmar och spänner. Varje gång du rör dig lite mer kommer CTG ge utslag på att den tappar kontakt, då kommer det förhoppningsvis in någon inom ett par minuter och ändrar position på CTG dosan. Fortsätt därefter som vanligt. Känns tanken lockande? Skulle det störa?

Vad som behövs är tydligt. Lösningen heter.

En Födande – En barnmorska

4 thoughts on “Från Norge till Sverige

  1. Så himlans bra skrivet, så himlans bra förklarat. Jag åkte genast tillbaka till mina förlossningar, speciellt den första som tog dryga 36 timmar på förlossningen, men med värkar i drygt 4 dagar. Tror att vi under tiden på förlossningen var med om tre skiftbyten. Det första skiftet vi träffade på var också det sista skiftet.
    Jag beundrar Er inom förlossningsvården för allt Erat arbete. Ni är inte bara barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, narkosläkare och allt annat utan även människor. Ni jobbar för oss vårdtagare/patienter, för att göra världen bättre. För att Ni tror på det Ni gör. Ni är underbara. KRAM

    1. Tack ❤
      Exakt så är det, utan mänskligheten i vården så blir det inte mycket kvar. Vi måste fortsätta orka tro på det vi gör för att ta vården frammåt. Kramar

  2. Jag inser att jag hade tur där 2004 när jag födde min son. Jag hade visserligen en pågående fragmin-behandling då jag haft en blodpropp i benet året innan (19 år gammal) och hade gått igenom vidgat njurbäcken, värkar från v21 och framåt, samt misstänkt propp i lungan och en bebis som haft ojämn hjärtrytm från v33 tills han föddes. Jag var inlagd på BB större delen av graviditeten så kände personal och rummen. Jag tror det var därför jag kände mig så trygg, barnmorskan som var så fin i sättet att prata med mig. Min mamma som medverkade som fött 3 barn vaginalt och ett barn med kejsarsnitt då moderkakan lossnade i magen, samt sonens pappa. Jag hade alla i rummet och alla som stöttade hela tiden. Det tog mig 4 h och 25 minuter att föda, och det var så fint alltid. Ett minne jag bär med mig och känner mig glad över.

    Så läser man om hur ni barnmorskor har det idag, så här 14 år senare och jag kan inte annat än att bli upprörd. Ni gör ett arbete fullt med kärlek, och får inte tiden till att utöva era kunskaper för samhället är skruvat. <3

    1. Trygg och fin, det är just så man SKA känna när man föder barn. Så borde det få var för alla. Det där minnet sitter för livet. Att gå från sitt arbete och känna att någons minne för livet kanske blev allt annat än det bästa, pga att jag inte hann är en fruktansvärd känsla. Jag kan o ena sidan veta att jag har gjort allt jag kunnat utifrån förutsättningarna. Men det är ändå en tung känsla när man vet att en del saker kommer sitta för livet. Då vill man att det verkligen får bli det bästa <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *