En vård i kris, Stockholms förlossningsvård

Förlossningskraschen

Det känns som jag bevittnar en tågolycka i slowmotion. Läser artikeln i DN , alla är vi enormt frustrerade.

Sommaren kom i år igen. Om 1 vecka börjar semestern men i schemat gapar många tomma luckor.

Midsommarhelgen är sista fullt bemannade helgen (10 barnmorskor), redan på måndagen sjunker bemanningen drastiskt. 1 månad in i framtiden är det 4-5 eller vissa pass så få som 3 barnmorskor inplanerade.

Bemanningen skall räcka till att kordinera vården, svara i telefonerna, ta hand om mottagningen och kunna arbeta på 13 förlossningsrum.

En helt omöjlig ekvation.

På väggarna sitter listor med nära 500 tomma arbetspass uppe över nästan en hel vägg. Gemensamt har vi bestämt att inte skriva upp oss. Det är enda sättet att protestera, vi får inte strejka, men vad kan vi göra? Vi saknar 22 barnmorskor pga sjukskrivningar och föräldraledighet och våra chefer har inte fått nyanställa. Hela våren har ledigheter dragits in pga covid, många går redan på sitt yttersta och stressymptomen är starka, det talas om att säga upp sig, någon har sömnproblem, en annan huvudvärk och migrän för 3e dagen i rad. Dessa 500 tomma pass på förlossningen är svåra att greppa för den som inte är insatt, men om ni minns att det brukar vara sommarkris varje år och sedan tänker på att detta är ca 200 fler tomma pass än tidigare år så kanske det sätter saker i perspektiv. Det är nästan som att dubblera en kris. Lägg sedan till att man från ledningen valt att plocka bort både kval övertid som ersättning och att sänka extraersättningen som brukar vara en morot för att vårdpersonalen skall arbeta extra under sommaren. Semestrar som redan beviljats flyttas på. De 4 lagstadgade veckorna tyckt inte gälla för vårdpersonal.

Oron är stor. Ångesten total. Varje arbetspass börjas med… sommarsituationen… jag får ont i magen och mår illa varje arbetspass. Det känns som psykisk terror att hela tiden mala in i oss vad som kommer. Jag skall arbeta 3 arbetspass till och sedan är det meningen att jag skall ha semester. Men jag vet inte om jag vågar tro på att den finns kvar eller om även den plötsligt dras tillbaka.

Det känns som jag tvingas bevittna en tågolycka i slowmotion…

Jag ser tåget, jag ser olyckan komma. Jag ser och vet att mammor, barn och personal kommer ta skada eller kanske till och med riskera att förolyckas och jag kan inget göra, bara se på.

Det var inte såhär jag tänkte mig att arbeta som barnmorska. Jag vill hjälpa kvinnor som föder, inte vara en del i att bevittna en stor olycka utan att kunna agera utifrån min kunskap och erfarenhet.

Det skär i mig så hårt att veta och samtidigt inte förstå hur man kan låta det få ske. Är kvinnovården idag så lågt prioriterad att man så till den grad spar in på vården vid förlossningar att säkerheten tvingas ur spel?

Ledningar landet över kommer som vanligt gå ut i media och bedyra att säkerheten är intakt, men hur kan den vara det när man medvetet psykiskt skadar sin personal genom att 1 vecka före semestern inte ha en klar plan för hur sommaren skall bemannas och ha en ibland mer än halverad personalstyrka utan plan? det enda som återstår är att beordra. För oss innebär det nära 500 beordringar bara på förlossningen. Nära 1000 om vi räknar med BB och Antenatalavdelningar på kvinnokliniken. Sätt det i kontrast till att förra sommaren beordrades 18 på förlossningen och redan det var galet upp åt väggarna.

Vi må vara barnmorskor och vana att vika oss dubbla för att räcka till, men vi har inte fler än 2 händer och vi kan inte vara på mer än 1 rum i taget.

Vi har en förlossning som oftast är full till bredden med en mottagning, 13 förlossningsrum och några telefoner som skall bemannas. Vi måste vara ett antal personer. Även när vi är fullbemannade med 10 barnmorskor räcker det inte alltid till. Pga Covid har vi ibland varit 12 för att räcka till då våra två isoleriongsrum kräver att en barnmorska binds upp till det rummet enkom när vi har någon med misstänkt smitta oavsett om det är covid eller annan smitta. Vi arbetar med nyfödda, bland det sköraste och mest värdefulla vi har. Den viktigaste dag i allas våra liv är den dag vi får starta våra liv och ta våra första andetag. Man kan inte tulla på säkerheten då. Det förstår vem som helt, det förstår du, det förstår jag. Men varför förstår inte den som beslutar om vården och styr det?

Vi behöver hjälp, och vi behöver hjälp nu. Vad kan du göra?

  • Du kan sprida informationen. dela dela dela. och uppmuntra att dela.
  • Du kan maila sjukhusledningen
  • Du kan maila våra politiker

Ställ krav. Vården financieras av allas våra skattepengar och den SKA vara säker för de födande, för de nyfödda som kommer till världen och till personalen som arbetar.

Jag väljer att avsluta med grundkravet som vårt grannland Norge införde redan 2010 som nationellt beslut och som enligt mig är En grundbult i hur man bedriver en säker förlossningsvård.

En Barnmorska – En födande

#enbarnmorskaenfodande

8 reaktioner på ”Förlossningskraschen

  1. Vart har den säkra och fina förlossningsvården tagit vägen som fanns under mina 40 år som barnmorska?! Detta är helt förfärligt!
    Man undrar om inga politiker eller deras anhöriga föder barn?
    Jag har inga ord för eländet! Stå på er, kära kollegor, så mycket ni orkar!

  2. Är det möjligt att semestern dras in även för de beslutande? Papperspusharpengarna bör läggas i omvårdnaskuvertet å inte i adminkuvertet.

  3. Kanske svårt att svara på, men provar ändå… Jag är gravid med bf i oktober. Bor närmast Danderyd, ska välja förstahandsval på förlossning nu. Vilken förlossning/BB är vettigast att välja tänker du, med tanke på dessa problem du beskriver här…? Tacksam för alla tankar eller tips (även om jag så klart förstår att detta är enormt svårt att svara något på).

    1. Tyvärr så är problemen som finns övergripande hela länet. Och finns det inte plats på ett sjukhus så hänvisar vi emellan sjukhusen. För din del kan jag trötta lite med att i Oktober ser det oftast betydligt bättre ut. Så då skulle jag välja det sjukhus jag själv kände mest för.

  4. En barnmorska per födande? Det har vi aldrig haft i Sverige ens under den goda tiden i slutet på sjuttiotalet-början av åttitalet eller? I Borås när jag födde för snart 23 år sen hade de 3 barnmorskor på sju förlossningsrum. Det var tydligen ett heligt tal för de kunde aldrig kalla in fler eller något. Jag låg ensam med krystvärkar i en halvtimma vilket bland annat gav PTSD. Gravida var väl även den allra första gruppen Försäkringskassan började jaga, de började ifrågasätta havandeskapspenningar ett par år innan jag fick barn och sen var det ju sjukskrivningar under graviditet. För vi är inte bara kvinnor, vi är friska också – graviditet är ingen sjukdom nämligen. Är vi gravida är vi definitionsmässigt Friska. Naturligtvis är vi oviktiga. Jag kunde jämföra nu när min man fick kärlkramp och ett par ballongvidningar, vilken vård, vilken eftervård! Det var bland annat en föreläsning av psykolog efteråt *gapskratt* det kunde vi födande kvinnor verkligen behövt. Men de är ju Män. Och Sjuka På Riktigt. Sjukskrivningen var typ att han skulle ”känna efter” och ingen Försäkringskassa ifrågasatte det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *