En vård i kris

Ett fyrtorn i vården

 

En fredagsnatt efter några medialt intensiva dagar väcker många tankar.

Det undgår inte någon vilken enormt pressad situation som föreligger i vården. Den virala gula postitlappen med besked om hur fullt det är i vården lämnar ingen oberörd.

Jag sitter nu och tänker på alla fantastiska individer som lappen berör.Gravida som föder och kämpar, Barnmorskor, undersköterskor och läkare som springer den extra milen och lite till, partners som andas, masserar, stödjer, doulor som försöker inge lugn, politiker, styrande, beslutsfattare som försöker förstå och skapa bättre förutsättningar, brukarorganisationer, journalister och debattörer som lyfter viktiga frågor.

Så djupt imponerad över alla fantastiska kollegor och medmänniskor som dag efter dag för en personlig och gemensam kamp för kvinnors rätt att föda tryggt och säkert.  Alla klinikerna på lappen, jag vet att det finns så många hängivna underbara kämpande kollegor på dessa samtliga kliniker, ni för en fantastisk kamp varje pass och jag är full av beundran för att ni orkar. Tacksam för att ni fortsätter kämpa på Danderyd, Sös, Karolinska Solna Och Huddinge, BB Stockholm, Södertälje, Norrköping, Uppsala, Nyköping och alla andra kliniker runt om i landet. Varje pass gör ni en enorm insats. Jag önskar jag kunde ladda en korg full med energi och skicka till er alla. Samtidigt blir jag så arg å allas vägnar att rätt förutsättningar så ofta saknas.

Det handlar inte om att vi arbetar si och ni arbetar så, ingen är bättre eller sämre, vi behövs alla och gör ett fantastiskt jobb, det vet jag. Men vi måste alla kliniker landet över få förutsättningar att kunna arbeta tryggt, säkert och utvecklas. När beläggningen är högre i procent än vad rummen och bemanningen är så fungerar vi inte optimalt. Vi kan inte utvecklas under den pressen.

Vi står alla gemensamt i en önskan och kamp för en trygg och säker vård för alla inblandade. Varför känns det inte som vi kommer framåt? Vilken felande länk missar vi?

Ibland undrar jag om vi saknar ett tydligt gemensamt Formulerat mål. Goda intentioner finns men att försöka styra mot ett odefinierat mål är som att försöka navigera i mörker utan karta. Och att försöka definiera mål samtidigt som man trampar vatten för att överleva är övermänskligt för att inte säga omöjligt.

Jag tror att vi inom barnmorskekåren ändå måste enas kring tydliga enkla mål som kan lyftas över professionens och landstingens gränser och bli ett uttalat landmärke, en fyr vi alla kan känna trygghet inför att vi styr emot. Och vi behöver stöd och utrymme att utveckla dom målen och föra dom vidare till hela beslutskedjan.

Jag har ofta själv funderat över på vilket sätt jag själv kan bäst bistå vårdens framtida utveckling. När jag nu senaste året tagit ett steg åt sidan och fått ett annat helikopterperspektiv med kontakter på Stockholms alla klinker, flera kliniker i landet och även utanför vårt rikes gränser har min känsla för vårdens behov sakta formulerats om. Från att själv lokalt känna en kamp varje arbetspass till att mina tankar nu går mer åt nationella behov om enande åtgärder. Hur vi inom kåren måste lyfta fram de punkter vi alla brinner för och låta vår kunskap nå hela vägen från den gravida och födandes behov, vad vi i professionen ser och fram till beslutsfattarnas bord. Länkarna i kedjan måste stärkas. En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken, och just nu brister kedjan och behöver lagas.

Hur kan vi gemensamt stärka kedjan och hitta fyren i mörkret?

5 thoughts on “Ett fyrtorn i vården

  1. Ett grundläggande tankefel, som jag ser det, är att man inte räknar med det pulsativa behovsflödet. När man räknar och bemannar på en födeklinik utgår man från ett medelsnitt och slimmar gärna lite under det måttet då man vet att tempoökning fungerar.
    Men kvinnor föder inte i en och en i tur och ordning som om de stod i lång kö. Därför måste det som grund finnas en överkapacitet, vilket med den traditionella uppsplittrade organiseringen (förlossningsavdelningar-eftervårdsavdelningar och graviditetsvård ) innebär att det blir mycket stiltje med att ”sitta på pass i beredskap” för personalen. Det fiffiga med integrerad vård (graviditet-föde-BB) som på Södra BB är att det alltid fanns arbetsuppgifter som kunde utföras medan man samtidigt var beredd på att en födande kunde behöva komma in och man kunde släppa de arbetsuppgifterna och fortsätta dem vid senare tillfälle.
    Den effektiviteten såg man i genomlysningen men ledningen var inte mogen för att omfatta flerstegskomplexa samband.

    1. Att det konsekvent i vården bemannas för <100% när behovet allt som oftast är en bra bit >100% är ett stort problem.
      Vi har då redan från början skurit bort säkerhetsmarginalen. Personalen befinner sig i en konstant tempoökning och erbjuds inte möjlighet att reflektera och återhämta sig, varvid utveckling hämmas. Personal slits ut vilket resulterar i för alla kostsamma sjukskrivningar, uppsägningar och kompetenstapp. Varvid pressen ökar ytterligare för kvarvarande personal och så rullar hjulet vidare. Kostnaderna ökar för inhyrd personal och skador som detta medför för både födande och personal. Jag tror att rent samhällsekonomiskt på flertalet plan skulle en stor hälso och ekonomisk vinst göras om man bara bestämde sig för att höja grundlönerna och bemanna upp. Arbetsmiljön skulle förbättras avsevärt, barnmorskor skulle återvända, skador, risker och ohälsa skulle minska för såväl patienter som personal och vi skulle kunna vända det negativa hjulet till ett hjul som rullar framåt med utveckling i hjulspåren istället för denna fleråriga illagda back med sjukdom, skada och ohälsa i hjulspåren.
      I längden tror jag det skulle kosta skattebetalarna färre kronor att bekosta en löneökning och ökad bemanning än vad det kostar med långtida sjukskrivningar, inhyrd bemanning, tillfälliga bonusar, uppsägningar, vårdskador, transporter, samordning över län och landsgränser mm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *