En vård i kris, Stockholms förlossningsvård

Du, bara du vet…

Jag tog en pause och lämnade allt skriveri vind för våg. Behövde tid att lyssna på vad just jag behövde.

I augusti var jag senast i Norge som jordmor, sedan dess har jag numera kommit hem till Sverige igen och gjort det jag aldrig trodde skulle ske igen. Jag har skrivit på för en fast tjänst och arbetar numera på natten vid Danderyds förlossning. Omställningen har varit och är fortsatt för mig enorm och omvälvande på många vis.

Det var egentligen inte alls vad jag tänkte det här inlägget skulle handla om. Men någonstans måste jag starta efter ett så långt uppehåll.

Det jag istället tänkte fokusera på en stund är den födande, känslan, makten, smärtan och ägandet av sin födsel.

För i centrum för varje födsel står en fantastisk kvinna som gör just det. Hon FÖDER. Hon blir inte förlöst, hon föder. Jag må jobba på en enhet som heter Förlossningen, men det innebär inte att jag kommer ändra mitt tänk. Har du inte någon gång reflekterat på skillnaden mellan att Föda och att bli Förlöst så tycker jag att du här och nu ska stanna upp, verkligen smaka på orden, säg dom för dig själv. Vem har makten? Förlösa, vem är den aktiva, vem utför något, vem har makten? Om man förlöser någon så syftar det till vad barnmorskan gör. Hon förlöser kvinnan. Om vi istället använder oss av ordet Föda så blir det genast uppenbart att något stort händer, för den som föder är kvinnan. Det är hon som i centrum av händelsen får äga sin födsel. Ordet, födseln, allt blir hennes. Hon föder och jag kan med min kunskap hjälpa henne. Men vi utgår från vad hon som födande behöver inte utifrån vad jag som förlösande behöver göra.

Om man någonstans bestämmer sig för att det är kvinnan som föder, oavsett hur födseln yttrar sig, oavsett om vi hjälper med smärtlindring, sugklocka, kunskap, andning, vatten, tekniker, kejsarsnitt …. oavsett… så kommer det tillslut helt ändra inställningen till vad som sker än om vi ägnar oss åt ordet förlösa och fokuserar på vad barnmorskan gör och inte gör.

När en födande kommer in till förlossningen så kan jag som barnmorska möta en person som kan befinna sig var som helst på en lång utdragen skala. Den sträcker sig ungefär från kvinnan som i full panik kastar sig själv och allt som sker i mina händer och förväntar sig att jag har lösningen på allt och skall förlösa henne, till kvinnan som har förberett sig till tänderna, har med en 8 sidor lång detaljerad födsloplan där jag helst bara skall bekräfta att det som sker är normalt och hålla mig på armslängds avstånd.

Även om jag nu målar upp yttre extremer så betonar jag att ingen av dessa är fel, ingen av dom är rätt, ingen av dom är ovanlig, ingen av dom är vanlig. Alla längs skalan förekommer och har sitt berättigande utifrån den personens behov. Och häri ligger det magiska kravet som inte går att specificera för hur en barnmorska måste kunna arbeta som en kameleont.

En del undrar smått om jag är en sån där naturlig barnmorska, en vattenfödslar och föda hemma barnmorska eller är jag en tekniskt kunnig sjukhusbarnmorska.

Nä, jag är varken eller. Mitt mål har aldrig varit att på något sätt plutta in mig i något fack av något slag. Tvärtom, mitt mål har alltid varit att skaffa mig en så bred kunskap som möjligt för att kunna anpassa mig efter så många kvinnors behov som möjligt.

Jag har någonstans lärt mig använda mig av runt 20-30 olika metoder för smärtlindring (allt beroende på hur man räknar, men det tar vi vid ett annat tillfälle). Så när en kvinna kommer in och säger, jag vill bada, jag vill föda i vatten, då vill jag kunna hjälpa henne med det. När en kvinna kommer in och säger, jag vill ha akupunktur, lustgas, varma kuddar, pudendal, dyktekniken, massage, trycktekniker, spinning babies, sterila kvaddlar, epidural…. ja då vill jag kunna hjälpa henne med det. För hur vi än vänder och vrider på det, så finns det bara en enda person i föderummet som föder. Det finns bara en enda person som vet vad just hon känner i sin kropp. Jag har redan fött mina barn, och jag kan inte föda ditt barn. Men jag kan hjälpa dig. När du frågar mig, hur ska jag vara, ska jag sitta, stå, ligga…. så blir mitt svar därför. Vad känns rätt i din kropp? Lyssna till det. Ibland kanske jag kan se att du möjligen skulle gagnas av en position som ökar bäckenmåttet eller hjälper till att få lite tyngdlag och extra tryck, eller ibland kanske bebisen signalerar att vissa postioner är ofördelaktiga. Då kan jag finnas där och vägleda och rekomendera. Men jag kan aldrig känna vad som känns inuti dig.

Ibland får man skrämt frågan, hjälp mig, hur ska jag andas? Du måste säga hur jag ska andas. Efter att ha mött tusentals kvinnor i födsloarbete så har jag ju ett humm om vad jag ser och kan guida, men egentligen, ett andetag och hur det känns i din kropp i just denna sekunden, kan jag någonsin verkligen förklara det för just dig? Eller är det kanske du som måste förmedla till mig vad just du känner, upplever och har för behov, så jag kan sträcka mig in i min verktygspåse av kunskap för att se hur jag kan möta ditt behov just här och nu?

Varje födsel är unik, varje födande kvinna, nybliven mor, nyfött barn, nybakad pappa och förälder är unik. Jag kan som barnmorska aldrig någonsin ta mig in i ditt medvetande, in i dina känslor och berätta vad du behöver, men om du tar min hand och bjuder in mig, berättar vad du känner, vad du behöver så hoppas jag att jag kan hjälpa dig en bit på vägen.

Så glöm aldrig det. När du packar din babybag att ta med till sjukhuset, packa då med dina egna känslor, dina egna tankar och den som just du är. För det är bara du som kommer veta vad som känns i din kropp, det är bara du som kommer veta vilka behov du har. Ju tydligare du vågar och förmår förmedla det, ju lättare blir det för mig som barnmorska att försöka hjälpa dig i dina val. Det kommer hända ibland att jag kanske rekomenderar något som går utanför det du önskar för att bevara säkerheten kring födseln för dig och barnet, då vill jag att du ger mig det förtroendet.

Det förtroendet mellan barnmorska och födande kvinna är enormt. Att på ett ögonblick kliva in i en födande kvinnas personliga sfär både fysiskt och mentalt är större än jag kan sätta ord på. Därför är det så innerligt viktigt att vi i födevården har resurser nog att kunna mötas i frånvaro av den stress som allt för ofta piskar vårdens ömma ryggar. Att kunna sätta sig ner, titta någon i ögonen och fråga… vad behöver du… och ta sig tid att höra och förstå svaret mellan ilande värkar. Det är inget som mäts i vårdsäkerhetsundersökningar… Hur ofta stäldes frågan och hur ofta han svaret lyssnas till? Det skulle ge så innerligt mycket men går inte att mäta, går inte att koda i system för att hamna i kassaboken. Men det kan vara den viktigaste handlingen för den kvinnans födsel, att någon lyssnade till just hennes önskan.

En barnmorska – En födande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *