Övrigt

Det osynliga arbetet

Jag är efter omständigheterna mycket hemma och har bitvis lite svårt med det. Jag uppskattar att vi i vår familj har möjligheten att planera våra liv såhär, men jag har alltid varit en kvinna med fötterna starkt planterade i rabatten vilja, driv och utveckling. Att då arbeta hemma sliter ibland på min självkänsla. När jag väl åker och arbetar så är det ofta en lättnad, i alla fall för stunden. Idag i telefon frågade min man mig rätt ut.
-Känner du att du inte får tillräckligt med uppskattning?
Njäää, nä, han är underbar och jag vet att han både ser och uppskattar mig. Vi har alltid satt en ära jämlikhet och vi hjälps åt, ett tag hade jag som agenda att få skola/förskola att förstå att man i första hand faktiskt kan ringa en pappa istället för en mamma. Att jag lämnar hemmet helt ibland veckovis har bidragit i positiv riktning. Men när dagen är slut kvarstår faktum, jag är den som är hemma oftare ( på eget val) och har mer tid, även om tiden ändå inte tycks räcka till. Jag kan inte klaga. Men jag har ofta svårt att själv acceptera att det jag gör är viktigt för familjen, arbetet i hemmet är osynligt, till och med för mig själv. När du arbetar och går till en arbetsplats får du hela tiden bekräftelse i vad du gör. Möten, kunder/klienter/patienter/medarbetare bekräftar dig. Den 25e varje månad kommer därtill kvittot på ditt arbete.
När du sköter sånt som bara rullar hemmavid går livet bara på,  ingen möter din blick, inga samtal, ingen att luncha med eller skratta med. När dagen är till ända känns det ofta som man inget gjort, fastän man inte ens hunnit hälften av det man önskade.
Idag har jag tex.
Lämnat sonen i skolan, planerat middagsmenyn för två veckor, veckohandlat, ni vet stora kundvagnen överfull med en hand ovanpå för att balansera allt, plockat in detsamma och samtidigt sorterat bort det som gått ut och skurat ur det värsta från hyllorna i kylen. Varit förbi brädgården och handlat blommor till trädgården och krok till den där korgstolen som behöver skruvas upp. Ringt mellansonens läkare och förnyat recept, Kört tvätt, disk och torktumlare, hängt upp det som inte va torrt. Postat paket, bokat in jobb, sett till att hunden kommit ut och aktiverats, sett till att hönsen fått mat, planterat i trädgården, betalt en beställning från postnord, gjort klart ekonomin och räkningarna, svarat på mail, köpt in material till höstens kurs, slängt trasiga kläder, sorterat ut två påsar med skräp och slängt sopor, anmält ledighet till skolan, åkt till pappers och glasinsamlingen med alla kassarna, ställt in nya hygienartiklar i badrummen och bytt soppåsen som magiskt nog inte byter sig själv, vattnat växterna, vänt jorden i växthuset, plockat undan disk och pantflaskor som familjemedlemmar glömt lite varstans i huset…
Och det bara före lunch, och säkert har jag glömt minst 15 saker till jag gjort. Ändå när telefonen ringer och jag i andra änden får frågan, vad gör du idag, så svarar jag vant,,, -Inget särskilt… 
Det osynliga arbetet tar tid men varken syns, hörs eller får några erkännanden. Inte ens av mig själv. Varför kan jag inte ge mig själv ett erkännande, att jag tar hand om min familj. En blomma i rabatten kanske inte är livsomvälvande, men alla små saker sammantaget skapar ändå det som är ett hem, kärleken i att någon vårdar oss som helhet och tar alla ”små saker” som limmar ihop hemmet till just ett hem.
I mitt yrke som barnmorska får jag i kontrast ofta fantastisk bekräftelse, både professionellt och privat. Det finns en magisk ”aura” kring ordet barnmorska/jordmor. Alla som har förmånen att liksom jag själv arbeta som barnmorska vet vad som sker på en fest om någon frågar dig vad du arbetar med…Livets start, alla är vi födda och har på något sätt ett förhållande till livets uppkomst, det lämnar ingen oberörd. Tacksamheten man möter från föräldrar är så stor som armarna räcker till och en bra bit till.  Var gång jag får ett mail, ett vykort, en bild så blir jag öm i hjärtat. Självklart är det helt underbart att möta all den glädjen och tacksamheten, samtidigt försöker jag alltid att själv möta nyblivna föräldrar med att själv tacka för att jag fick äran att vara med vid födseln. För det är lika magiskt för mig att få närvara när en kvinna gör det största och häftigaste som finns i vår värld, att föda ett barn. Jag ser det som en förmån att få glädjen att arbeta med det jag så varmt brinner för. 
Som kvinna måste jag ändå reflektera över varför det ena arbetets kärlek och erkännande i livet får vara så oändligt stor medans omvårdnaden av den kärleken, omvårdnaden av familjen sedan tillåts bli det osynliga arbetet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *