Norge, Stockholms förlossningsvård

Att sakna kollegor

Som frilansande barnmorska kan det ibland låta som en idyll när jag beskriver mitt arbetsliv.

Man är nästan alltid ny för någon och får så gott som var arbetspass frågan, vart jobbar du mer? Jag svarar såklart ärligt.. Norge, och följdfrågorna därefter haglar tätt. Det är ju såklart kul att få berätta om något som jag djupt älskar, om andra arbetssätt, möjligheter, förhållningssätt och erfarenheter, men det man vill höra är alltid kontrasterna, skillnaderna, varför jag älskar det, avigsidan glöms lätt bort.

För det står jag för, jag älskar verkligen möjligheten att arbeta som Jordmor. Alla möten, erfarenheter, kunskaper jag bjuds på är som en stor buffé att plocka godbitar ifrån och det till en lön som vi i Sverige oftast bara kan drömma om. Mest fantastiskt är kollegorna, dessa underbara varma kollegor som öppnar famnen, som bjuder in, stöttar och låter mig vara en del av deras arbetsplats.

Det värsta som finns är kollegorna… eller rättare sagt saknaden av kollegor. För när du väljer att släppa taget och kasta dig ut, när du väljer att bli fri så blir du i samma andetag ganska ensam. Att vara fri kan också ge en känsla av rotlöshet. Inga kollegor att fika med, ventilera, snacka med, umgås med, gå ut efter jobbet med. Du står kanske utanför det tunga som uppstår när semestrar skall planeras, scheman läggas och nya löner förhandlas. Men du hamnar även lätt utanför när det är kick-off, teambuilding, möten, utbildning och gemenskap.

Jag funderar ibland på att fråga efter en mindre tjänst på någon av födeenheterna i Stockholm för att hitta lite rötter igen. Jag älskar utveckling, nya utmaningar och att bygga på projekt. Kanske borde jag forska istället eller helt gräva ner mig i vattenfödslar, bristningar, naturlig smärtlindring, induktionsmetoder eller kontinuerligt stöd. Kanske borde jag sätta mig i skolbänken och satsa mot någon mer utvecklande position, handleda eller föreläsa. Det finns så många spännande saker jag lärt mig från våra grannländer som jag skulle vilja implementera i vår svenska vård, så många kontakter jag knutit och vill bygga på, men det känns ändå som jag saknar plattform och utrymme. Rastlösheten river ibland under skinnet.

Jag älskar min frihet, men saknar samtidigt kollegor, sammanhang och möjlighet att påverka utvecklingen i vården.

Att bli fri kan låta lockande, men det är lätt hänt att man samtidigt känner sig rätt vilsen.

Så alla fina kollegor som funderar och frågar om ni ska pröva. Ni som undrar om gräset är grönare på andra sidan gränsen. Mitt svar är inte enkelt, det är ganska komplext, det finns superfina värden att utforska, det finns en kärlek till vårt yrkes hantverk att få erfara genom norska glasögon som jag önskar alla men det finns även värden som man kanske inte uppskattar. Det finns också ett pris att betala, ett pris som inte kommer smaka för alla, ett pris av rotlöshet och ganska mycket pappersarbete för att få det att fungera smidigt när det gäller tex norsk deklaration, pension, skattekort, intyg mm. För att inte tala om att det någonstans finns ett stort grundvärde i att varje individ borde känna att det är en självklarhet att hon/han kan arbeta och verka där man bor. Man ska inte behöva åka utomlands för att arbeta. Varje individ måste fundera på om man åker från något eller till något. Skillnaden är milsvid.

I grund och botten hoppas jag att alla mina Svenska kollegor vill stanna och utveckla vården här i Sverige. Men kommer ni ändå över gränsen så värna den kunskap och de erfarenheter ni möter, förpacka dom väl och var redo att packa upp dom här i Sverige, för jag tror vi har mycket att lära av våra Norska kollegor.

I Norge finns som jag tidigare nämnt ett nationellt beslut sedan 2010, ett beslut som gör i min mening hela skillnaden.

En barnmorska – en födande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *