Övrigt

Årskrönika 2016

Ett år går så fort. Årets första dag föddes Holymama, eller registrerades i allafall.

Året började för mig i kaos och kris. Min älskade arbetsplats Södra BB hade just före jul fått besked om att vi skulle stängas. Vi tänkte inte ge upp utan kamp och kämpade allt vi kunde. Jag lät fingrarna springa över tangentbordet i hopp om att någon skulle läsa, förstå och vilja kämpa med oss.

Många ställde upp, men dessvärre fick vi tillslut ändå se vårt kära Södra BB begravas i April.

En katastrof på många plan. Inte minst för utvecklingen av födevården i hela Sverige. Södra BB var ett unikum, den enda barnmorskeledda enheten med garanterat stöd under hela födseln av en barnmorska och sluten vårdkedja från inskrivning i mödravården, föräldrautbildning, födsel, bbvård, eftervård, uppföljning och preventivmedelsrådgivning av en och samma barnmorskegrupp i en och samma lokaler. Det närmsta vi någonsin kommit ett birthcenter i Sverige.

Själv tappade jag fotfästet (det skriver jag mer om här), vart skulle jag arbeta? Hur? Varför? Kunde jag?

Frågorna var fler än svaren. Men en sak blev för mig mer och mer tydlig. Att arbeta i vården i Sverige blev för mig mer och mer orimligt. Jag lyfte luren och på andra sidan svarade mitt nu så kära Norge.

Sedan i Maj månad har jag valt att arbeta som Jordmor i Norge. Jag frilansar, vilket för mig innebär att jag tar kortare uppdrag på max en vecka åt gången vid olika städer i Norge.

Jag har sedan Maj månad haft äran att bistå födslar i Kallnes, Akershus, Arendal och Kristiansand. Allra flest har det blivit i vackra Arendal följt av trevliga Akershus.

29 små underbara bebisar och nybakade föräldrapar har jag fått bistå. Och det är med stor glädje jag kan berätta att var 4e till 5e bebis valde att födas i vatten. Jag har inte behövt sy en enda stor bristning, faktum är att många gånger har jag inte behövt sy alls. Och hela 36%, mer än var tredje kvinna jag fick äran att bistå valde själv bort medicinsk smärtlindring. Jag vill påpeka att det finns absolut ingen prestige i att inte använda t ex EDA och Lustgas, några av de finaste födslar jag bistått har varit kvinnor som använt medicinsk smärtlindring. Men poängen är att alla kvinnor har olika behov och ju mer stress i födsel vi utsätter kvinnor för, ju större blir behovet av att använda medicinsk smärtlindring. Att kvinnor själva i större omfattning väljer bort medicinsk smärtlindring när de får trygghet, bada, värme och den omsorg och det stöd de önskar är för mig väldigt tydligt. Rätt använd är medicinsk smärtlindring bra, fel använd kan det bli ett hinder. Varje kvinna skall ha rätt till den födsel och det stöd och behandling hon önskar. Det blir bäst så. Men tydligt är att när kontinuerligt stöd ges så minskar behovet av medicinsk smärtlindring.

Medans jag själv i Maj månad vandrade över till vår kära granne i väst kom nästa kris i Sverige. BB Sophia stängde. Före sommaren hade på kort tid två enheter och ca 5000 födsloplattser stängt ner. Vi var oändligt många barnmorskor som hamnade i personlig kris och få av oss ville vara kvar. Då det är kollegor till mig som jag arbetat med på båda enheterna och barnmorskevärlden är rätt liten så vet jag att många av mina underbara kollegor idag inte finns kvar i födevården. Jag vet inte om styrande någon gång kommer förstå vilken masslakt dom genomförde, vilka skador som uppstod och hur oerhört lång tid det kommer ta att reparera.

Sommaren passerade, dag efter annan. Det kom rapporter om födslar på motorvägen, i mottagningsrum, på chefens kontor. Kvinnor som fick assisteras av sina partners, ingen som kom när de ringde på klockan. Kvinnor som hölls hemma längre än rimligt, om hänvisningar både över läns och landsgränser. Sommaren passerade, jag försökte o ena sidan hänga med och skriva när jag orkade samtidigt som jag ville hålla lite avstånd för att själv kunna läka mitt sårade barnmorskehjärta.
Läketiden i Norge var (och är) fantastisk. Men saknaden efter Sverige och gamla kollegor är samtidigt stor. Sommaren passerade… som somrar gör. Många mådde och mår dåligt, men passerade gjorde den skador till trots som den lämnade efter sig för både patienter och personal.

Hösten kom och det talades om sommar året runt tillstånd. Den ena mer desperata kollegan efter den andra kontaktade mig och undrade. Finns det en väg ut? Hur gör jag? Kan man leva på att arbeta i Norge? Går det även för mig? Är jag för ung och oerfaren, är jag för gammal och nära pensionen? Vill dom ha mig? Jag klarar inte mer, orkar inte mer, vill inte mer. Snälla hjälp mig. Hur gör jag?

Varje gång blev jag lika ledsen som jag blev glad. Ledsen över hur vården skördar anställda som en svart pest glad för att det fanns en kämparglöd kvar.

Nu står vi mitt under vintern, sina 10 grader varmt ute till trots. Sista dagen på 2016. Artiklar i tidningarna duggar tätt. Senast idag ser jag en åtgärdslista på 60 punkter för att  2019 ha slutat använda sig av hyrpersonal. 60 punkter, många av dom ganska bra. Men ändå skakar jag på huvudet och tänker hur mycket skada den listan kommer göra.

Ja ni läste rätt. Jag tror tyvärr att den listan kommer skada mer än den gör nytta. Man har tillsatt utredningar och lagt miljoner om inte mer (jag vågar inte gissa) på att få fram den här listan. Den är fylld med fina ord, som tyvärr allt för många är tomma ord och inte mycket mer. Precis som den för mig väcker stor frustration då man tappat fokus på kärnfrågan så är jag övertygad om att många fler upplever den lika frustrerande. Den kan därför mycket väl leda till att fler i vården känner sig frustrerade, att man inte ser problemet, att man inte hör, inte lyssnar och att fler väljer att ge upp och kliva av vårdkarusellen. 46 000 sköterskor har lämnat vården och var 10e barnmorska arbetar inte som barnmorska. Varför?

Jag kan koka ner det till 2 punkter! inte 60 svamlande lösa löften utan 2 kritiska punkter som man måste arbeta med. Det saknas nämligen inte kompetens, kunskap och utbildning i vården som många av de 60 punkterna handlar om att förbättra. Vad som i grund och botten saknas är två saker, personal och pengar.

Det stod i december månad mer än 1500 sängar tomma på våra 23 största sjukhus för att vi saknar sjuksköterskor. Sjuksköterskor slutar för att det är för högt tryck för att det är för få anställda, det saknas personal. Det sker vårdskador, patienter får vänta 24 timmar på akuten för att det saknas personal.

Kort kan man säga att personal slutar för att det saknas personal.

En utbildningsinsatts i en vård med personalbrist har potential att ge motsatt effekt. Vad sker med vården om några måste gå ifrån för utbildning? När man redan är för få, vilken stress skapar det inte då om man blir ännu färre genom att sätta en del på utbildning? Har man verkligen behållning av utbildningen i en personalgrupp som hela tiden är i stress, kris och förändring pga konstanta uppsägningar och hög andel hyrpersonal?

Den andra orsaken är att att man har noll i löneutveckling i kombination med en lön som är låg i förhållande till den utbildning man har.

Personal och Pengar!

Man måste börja anställa fler och naturligtvis då till fasta tjänster inte till vikariat på vikariat på vikariat. Anställ fler till fasta tjänster och se för tusan till att det händer något i lönekuvertet.

Det är dom två åtgärderna som brister fatalt. Om man får personal att stanna och trivas så kommer resten med på köpet. Jag tror inte att någon annan är särskilt mer annorlunda i sina önskningar än jag själv. Jag älskar att utvecklas och se hur man tillsammans kan åstadkomma något positivt. Lägger man en bra grund i en stabil personalgrupp som vill stanna och känner sig sedd, då kommer den personalgruppen att tillsammans utvecklas och utföra under.

Så vänligen sluta lägg energi på utredningar, haverikommissioner och tomma insatser. Det är två saker som behövs för att lägga grunden. Personal i trygga anställningar och Pengar.

Ja det kostar en slant, hosta upp. Men det lär spara desto mer låt mig lista några besparande punkter.

  • Färre säger upp sig
  • Mindre behov av att nyutbilda/introducera ny personal
  • Färre långtidssjukskrivningar
  • Förre förtidspensioneringar
  • Färre vårdskador
  • Kortare vårdköer
  • Kan utnyttja alla befintliga vårdplatser
  • Färre re-operationer
  • Färre långtidssjuksrivningar pga vårdskador
  • Rätt vård på rätt plats
  • Färre transporter
  • Inget behov av hyrpersonal
  • Mindre administrativa kostnader
  • Färre utgifter i ambulansflyg för lång transport av patienter även till andra länder
  • Minskade utgifter för vård i annat land
  • Mindre utgifter i onödiga utredningar om hur man räddar en vård i kris

Kort fattat, börja med grunden, anställ personal och se till att behålla dom genom skälig lön och lagom vårdtyngd så ska ni se att vi inte behöver 60 punkter, det räcker att börja med 2.

För mig som har lämnat den svenska vården kan jag tala om att det är just dessa två punkter som skulle få mig att komma tillbaka.

Men nu på årets sista dag så vill jag inte heller lämna allt nattsvart. Finns det inte hopp?

Jo visst tusan finns det hopp. Det lever och bor i alla unika fantastiska människor som på sitt eget sätt hittar vägar att hjälpa.

Jag vill slå ett litet extra slag för den kreativitet och det entreprenörskap jag ser växa fram.

För min fantastiska kollega och vän Märta Cullhed Engblom som startat födamedstöd,  en vacker verksamhet helt i min smak. Märta och jag har en historia tillsammans där vi arbetat både på BB Stockholm och Södra BB tillsammans. Vi är både aktiva med de skrivna orden och vill stödja kvinnor till sitt val av födsel, arbetar med doulaverksamhet och hemfödslar.

Sprudlande fina Maria Wigbrant som alltid inspirerat mig och jag är så tacksam att jag fick lära känna under min tid på Södra BB. Stark, glad gravid! En härlig kollega som vet precis vad du behöver i träningsväg under och efter en graviditet. Hon bloggar även här. 

I december fick jag vara med om när en annan härlig kollega Caroline Hedman från BB Stockholm, berättade om life support foundation och deras projekt i Tanzania. Jag har alltid drömt om att kunna hjälpa utveckla vården i länder mindre bemedlade än i Sverige  kanske en dag den drömmen kan bli sann

I början av året vad jag nere i Göteborg och utbildade mig hos generösa Cita Lundin till Magplasketinstruktör. Tyvärr har jag inte kunnat komma igång här på Ekerö än. Men man ska aldrig säga aldrig. Under samma resa fick jag även träffa Johanna Sedeborn på Kolikhjälpen som så generöst visade mig och inspirerade.

Så tacksam över alla fantastiska inspirerande glada generösa kollegor som genom åren lyft mig och gett mig så mycket energi.

Tacksam över att jag numera även får glädjen att lära känna nya kollegor i Norge. Många jag skulle vilja nämna och sända en varm kram till nu till nyår.

Ni är mig alla varmt om hjärtat. Jag ser hur den ena kollegan efter den andra hittar ett brinnande litet ljus att hålla i. Ett ljus för att bära vården framåt mot något bättre. Drivkraften är enorm, viljan, kampglöden lyser. Vi må ha en vård i kris, men tro mig när jag säger att det finns så många brinnande själar som är redo att slåss för en bättre vård. Jag vill tro att 2017 så slutar spiralen gå neråt. 2017 vill jag att det vänder. Nu tar vi farväl av 2016 och säger välkommen 2017. välkommen!❤️

[sgmb id=”1″]

4 thoughts on “Årskrönika 2016

    1. Tack och Kramar.
      På något sätt tror jag att det är alla enskilda som orkar fortsätta brinna som kommer rädda och redan idag räddar så mycket.
      Hoppas vi ses snart <3

  1. Så sant och väl formulerat. Håller med dig fullständigt! Funderar själv på bromsen och olika alternativ då väggen är nära. Hur länge till håller man? Det är precis som du säger, mer personal, bättre lön och ett lugnare tempo som kan rädda krisen.
    Kram o gott nytt!

    1. Efter att ha sett många mig kära kollegor gå in i väggen så är min erfarenhet att man först nämner väggen när den är farligt nära.
      Var rädd om dig fina Lotta. låt inte väggen komma närmre. Kramar och gott nytt år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *