Norge, Övrigt, Sthlm förlossningsvård

Årsdagen av farväl

Min tystnad är en sorg. Jag vill skriva glädjens peppande ord, men det går inte just nu. Inte än. Orden stakar sig. Jag kunde inte riktigt greppa känslan och förstå varför tills facebook påminde mig om just denna dagen för 1 år sedan. Då föll polletten ner.

Södra BB begravdes bit för bit, den ena kollegan efter den andra slutade.

Dränerad. Dagarna var räknade. 3 veckor, 14 arbetspass, 11 kvar nu.

Det oundvikliga kom närmre. Varje arbetspass innebar nya tårar, nya farväl, kollega efter kollega, vän efter vän försvann.  Nu var det snart min tur. Jag bävade. Fanns det ens något kvar när jag skulle gå? Ingen skulle ens sakna mig. All kamp och kvar fanns ett tomt skal av vad som en gång var. Hur skulle jag kunna gå in till en nybliven familj och ge god vård i deras lyckligaste stund med en ny bebis i famnen när jag själv bara ville gråta och krypa ihop i ett mörkt hörn. Jag kände mig värdelös som barnmorska…. värdelös… oönskad… förbrukad…

Där i den gröna soffan på expeditionen, med lätt röda svidande ögon av alla tårar, hängandes med huvudet, tom. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad jag skulle göra. Barnmorskan i mig kändes död och begraven. I fickan vibrerade mobilen till och ett meddelande kom från Norge. Allt va klart för min första resa. Jag tittade upp. Rädd att någon nybliven familj skulle ringa på klockan. Det jag tidigare älskat så skrämde mig nu. ring inte på klockan. Jag vet inte hur jag ska möta er…

Med lätt skakiga ben gick jag rätt in på min chefs kontor, mitt i arbetspasset.
-Behövs jag mer?
Jag tror hon såg min sorg, min smärta, min förtvivlan. Hon är utan jämförelse en av de mest fantastiska människor jag fått äran att möta. Strax därefter sa jag farväl i tysthet. Inget avsked, inget utdraget, inget firande, ingen tårta, inga kramar, inga tårar…. inget… jag bytte om, checkade ut …… och gick…

Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.

 

Och dom svek inte. Famnen öppnades precis som jag mindes den.  I skymningen kom jag fram till sjukhuset som låg där i dungen i skogskanten. Upplyst av en varm vårhimmel med lätta rosa skyar. Där stod jag med väskan i ena handen och förhoppningen i hjärtat.

En jordmor välkomnade mig hjärtligt, satte mig ner i soffan i personalrummet och bjöd på kvällsmat, några rostade brödskivor med ost och en varm kopp te med honung före nattpasset. Nervös, trött, rädd…. Men med en liten strimma hopp.

Sen gick det fort, några timmar senare hade jag i mina händer välkomnat mitt första norska lilla barn.

En gnista tändes, eller det var mer som en explosion. Som en liten svettsloppa på ett bensinindränkt hjärta. Pulsen ökade, mina kinder glödde.blicken blev glansig och tårar ville åter tränga fram. Men nu av en helt annan karaktär. Jag visste att jag hade hittat hem. Barnmorskan kanske var begraven, men ur askan föddes en Jordmor och hon lever och frodas än. Jag får inte träffa henne så jätteofta. Men varje gång jag får packa upp henne vill jag gråta av lycka och njuter av var minut jag får umgås med henne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *